DELA
© Nya Åland

En flottbas och ett folk för en (pytte)liten erövring

Språk. Etnicitet. Territorium. Flottbaser. Geopolitiskt viktiga platser.
Fattigdom. Isolering. Ett hopp om en öppning västerut, för vissa. Ett hot om övertagande från väst, för andra. Maktspråk, i dubbel bemärkelse.
Många experter med djupa insikter i utvecklingen i Ukraina och på Krim-halvön har redan uttalat sig om konflikten. Man har konstaterat att Putin förmodligen får göra som han vill med Krim, eftersom ingen av västmakterna vill eller har orsak nog att gå in i en väpnad konflikt med Ryssland.
Protesterna är högljudda, men viljan att sätta hårt mot hårt med en hänsynslös opportunist som Putin, är liten.

Ända sedan protesterna på Majdan i Kiev började, har olika grupper med olika intressen stått där, från de ukrainska nationalisterna och fascisterna till dem som vill ha en västerländskt orienterad demokrati. Från storryskt håll uppfattas förmodligen det ena lika hotfullt som det andra.
En av de första åtgärderna efter att ukrainske proryske ex-presidenten Viktor Janukovytj avsattes är att nya premiärministern Arsenij Jatsenjuk initierar en rad åtgärder för att minska inflytandet från de rysktalande i landet, de som är i majoritet på den för ryssarna livsviktiga Krim-halvön.

Kort sagt; de politiska ledare både ryssarna och ukrainarna förbannats med gör sitt bästa för att i eget intresse elda under brasan av nationalistiskt övermod, språklig purism och misstro mellan de motstridiga intressen som finns i Ukraina.
Det finns i dagens läge nästan bara skurkar och banditer i det politiska ledarskapet, kvarlevor från det post-sovjetiska samhällets korruption och maktspel, med stor vana att betrakta valresultat, lagstiftning och demokratiska spelregler snarare som ett spel för gallerierna än något man tar på allvar.

Det finns många orosmoln i konflikten. Hur det ska sluta på Krim är den mest akuta, med stark militär närvaro, med generaler som byter sida från dag till dag, och med en obalanserad machokille som Putin med handen på avtryckaren.
En annan utveckling som hotar bakom hörnet är situationen i de närliggande stater och gränsregioner där det finns en stor ryskspråkig befolkning. Om Ryssland lyckas genomföra lösrivandet av Krim från Ukraina, vad stoppar andra ryska minoriteter från att deklarara att deras territorier egentligen hör hemma i Ryssland?

Vad hindrar en jugoslavisk utveckling av de forna sovjetstaterna i allt mindre fragment utgående från etniska och språkliga gränser, eller rentav på basen av upplevda historiska oförrätter, när inte ens landets ledare förmår se längre än att det finns möjlighet att piska upp stämningarna med hjälp av människors instinkt att skydda och bevara de egna?

Det är åter Europas stund att agera. Det är åter dags för den Europeiska unionen att visa att man är en maktfaktor att räkna med, inte bara i antalet byråkrattimmar utan i förmågan att bygga kompromisser.
Obama har redan avfyrat sina välformulerade hot. Natos Fogh Rasmussen har skramlat med kanonerna, men ingen vill riskera ett fullskaligt krig mellan nationer. Världen står handfallen inför den som inte spelar enligt reglerna.

Och detta hände medan världen var upptagen med Vladimir Putins olympiska spel i Sotji.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax