DELA
© Nya Åland

Diskussion om jordbruket inte om skuld utan om framtid

I förra veckan ställde Yvonne Mattsson i Hulta i en insändare en rad berättigade frågor med anledning av en ledare (den 8 november) om stöd till jordbruket.
Hon skriver bland annat: ”Vi är inte oviktiga. Vi kan inte rå för den jordbrukspolitik som EU för. Vi vill jobba som alla andra och få lön för det vi gör.”
Yvonne Mattsson fortsätter: ”Vårt klimat går det inte att ändra på. Vi kan inte få större åkrar än vi har. Vi kommer aldrig att kunna konkurrera med kontinentens stora åkerarealer, med deras värme. Jordbruket i Norden är på helt andra villkor än stora delar av kontinenten.”
I onsdagens Nya Åland säger jordbrukaren och lagtingsmannen Henry Lindström, i samband med en redovisning av de jordbruksstöd han erhållit: ”Det är fel att tala om stöd. De pengar som betalas ut till jordbruket i Finland är kompensation för sämre klimat och för att priserna har sänkts”
Yvonne Mattsson avslutar sin insändare med en fråga: ”Är vi en belastning för samhället eller en rikedom?”

Jordbrukarna och jordbruket på Åland är naturligtvis en rikedom för landskapet, på flera sätt. Framför allt måste det understrykas att det ingalunda är jordbrukarnas fel att stödsystemen och jordbrukspolitiken ser ut som den gör. Det finns inga jordbrukare som är nöjda med att ha blivit en bidragsberoende samhällsklass vars inkomster återkommande nagelfars av media och allmänhet.
För varje samhälle är det en fråga om prioriteringar vad man satsar sina gemensamma pengar på.Jordbruksstöden är i dag ifrågasatta av olika orsaker, varav den sämsta är okunskap om stödsystemen kombinerad med vanlig hederlig avundsjuka.
Det är självklart så att var och en jordbrukare kan och ska utnyttja de möjligheter som står till buds för att få sitt jordbruksföretag att gå runt. Därmed inte sagt att systemen är bra, bara att skulden inte är den enskilda jordbrukarens.

Just nu är det många som uppmärksammar klimathotet, som i ett nötskal är konsekvensen av vår överanvändning av fossila bränslen. Långa transporter av livsmedel ingår i det problemkomplexet, men det gör också växthusodling och mekaniseringen av jordbruket.
Som både Henry Lindström och Yvonne Mattsson säger är vårt nordiska klimat inget vi kan ändra på, vilket betyder att det alltid kommer att vara enklare att producera vissa grödor längre söderut. Det betyder att dagens stödsystem, som betalar en kompensation för klimatnackdelar, alltid kommer att vara bidragsberoende. Precis därför måste jordbrukspolitiken i högre grad handla om att minska det beroendet samtidigt som man utvecklar det unika och konkurrenskraftiga i det nordiska jordbruket.
I ett globalt sammanhang är det inte bara oekonomiskt utan också oetiskt att bidragsvägen hindra de länder där till exempel sockerproduktion är viktig att komma in på våra marknader.

Kort sagt, jordbruket är viktigt, som tradition, som levande landsbygd och öppna landskap, som rena och nära livsmedel, som god mat, som arbetstillfällen. Självklart ska vi även i framtiden betala för ett levande jordbruk, men vi måste göra det så smart och så framåtblickande som möjligt. Dagens jordbrukspolitik är faktiskt ingendera. Vad vi behöver är en öppen, fördomsfri och respektfull diskussion kring detta, inte ett ständigt skuldbeläggande, men heller inte ett ständigt tigande.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax