DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Demokratin kräver att flera ställer upp

Vill vi ha jämlikhet och jämställdhet måste vi vara beredda på att arbeta för den i en större utsträckning.
I helgen demonstrerade miljontals människor världen över för jämlikhet och jämställdhet. Fredligt i alla färger och former. En av världens största protester någonsin som förmedlade att många värderar jämlikhet och jämställdhet högt. För även om demonstrationerna arrangerades under den nyinsvurna presidentens första arbetsdag handlade det inte om honom. Det handlar om att visa att det finns ett motstånd mot den rasism, sexism och populism han står för.

Presidentvalet i USA blev den väckarklocka som ljöd tillräckligt högt för att engagera nya krafter för jämlikhet och jämställdhet. Engagemanget runt om i världen visar också hur att många som fortfarande ser USA som det främsta landet som står upp för alla människors lika värde och mångkultur.

Det är lätt att tro att vi redan lever i ett jämställt samhälle. Men de historiska framsteg som kvinnor tagit har under det senaste århundradet har aldrig varit självklara. Och värnar vi inte för dem kommer vi att förlora dem. Förmodligen snabbare än vi tror. Och då kan det tilläggas att vi fortfarande är långtifrån jämställda. Nej, kvinnor har fortfarande inte jämställda löner, kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar är inte självklar och den farligaste platsen för en kvinna är fortfarande hemmet.

I tidningen Åland analyserar Niklas Lampi (16.1.2017) vilka effekterna kan bli av att det nya presidentskapet. Lampi konstaterar att ”någon form av förändring blir det säkert, det är vitsen med val, men vilka och hur omfattande är oklart. Likaså om förändringarna i fråga alltid ens måste vara negativa. Solen går upp också i morgon”.

Enligt Lampi är ekonomin det största osäkerhetsmomentet. Vilka följder den nationalistiska och kvinnofientliga retorik som presidenten ägnat sig åt nämner han inte ens.

Att solen inte skulle gå upp för att USA har fått en ny president är lika naivt som att tro att börserna världen över skulle krascha då valresultatet stod klart. Men den stora frågan är vilka de långsiktiga konsekvenserna blir när landet som varit symbolen för mångkulturen gör en 180 graders sväng och vänder sig inåt?

Det är lätt att kalla den här typen av retorik alarmistisk. Men ser man på utvecklingen i Europa under det senaste decenniet är det i den här riktningen vi gått. Populistiska partier har gått från marginaliserade partier till politikens finrum. Högerextrema rörelser, med en unken kvinnosyn, har flyttat fram sina positioner rejält. Det har blivit tydligt att vi litat på att den här typen av rörelser inte kan få en nyckelroll inom politiken men blivit motbevisade gång på gång.

Under de kommande åren är det viktigaste inte vad Trump twittrar om. Det viktigaste att lägga i en högre växel för kvinnors rättigheter och mot rasism. Tyvärr är det inget sprinterlopp utan en fortsättning på den långa vandringen som börjat för länge sedan. Låt lördagens demonstrationer bli ett startskott, men minns att enbart ett demonstrationståg sällan leder någonvart. Det krävs att folk engagerar sig för jämställdhet och jämlikhet i praktiken. Det krävs också att det klassiska höger-vänsterblocket klarar av att visa upp en enad front mot populistiska partier som ruckar på grundläggande demokratiska värderingar. Lyckas man inte enas och ställa sig bakom de grundläggande värderingarna är risken stor för att alla blir förlorare. Det gäller i högsta grad också Åland.