DELA
© Nya Åland

Att välja mellan pest och kolera

Om vi är på väg så vill vi komma fram. Komma fram tryggt och framförallt snabbt, för så ser världen ut i dag.

Alltså flyger vi istället för att ta tåget och bygger broar för att slippa långsamma färjor.
”Visst finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Så skrev i tiden författaren Karin Boye, men frågan är hur många som i dag ger sig tid att uppleva själva vägen. Vi vill komma fram, punkt och slut. Så det byggs rakare och bredare vägar, broar och tunnlar, allt för att vi skall tvingas uppleva så litet som möjligt av själva vägen. Fast fullt så enkelt är det inte.

Hur skulle Åland se ut i dag utan vägar och broar? Var skulle folk bo, var skulle de arbeta? Tack vare trafikarrangemangen är det i dag möjligt att bo på stora delar av Åland och ha det någorlunda bekvämt. Men det kostar. Så i flera decennier nu har landskapet planerat och byggt ut kortrutter, ibland mot skärgårdsbornas vilja. Kortrutterna sparar pengar för landskapet för att färjorna får kortare pass. Alternativt kan de gå tätare turer. För resenärerna kostar det litet mer i form av bensin, men å andra sidan sparar man tid, som ju också är pengar.

Men frågan är hur mycket snabb infrastruktur som krävs för att skärgården inte skall avfolkas. Landskapet planerade länge för en tunnel till Föglö för att på så sätt göra resandet snabbare. Föglö skulle i sin tur bindas ihop med Kökar genom ett nytt färjpass på sydöstra Föglö. Det blev ingen tunnel, motståndet och osäkerheten var för stor. Och varför tvinga ner resenärerna i en tunnel när skärgården är det vackraste Åland har att visa upp, både för bofasta och besökare?

Så nu satsar man på bro. Ålands längsta bro, över 500 meter, skall byggas över Spetalsund norr om Degerby. Broar är inget nytt. Broar kan vara vackra.Vi har Marsundsbron, Prästöbron, Vårdöbron, Gollandsbron med flera, för att inta tala om Färjsundsbron, som i tiden var den femte längsta bågbron i världen. Den är drygt 190 meter lång och har en spännvidd på 132 meter. Den nya bron motsvarar alltså 2,5 Färjsundsbroar!

Men det är någonting som haltar. Den nya bron tar inte trafikanterna från Föglö till Svinö, som dagens färja. Den stannar halvvägs. Sen blir det färja i vilket fall som helst. Vinsten ligger i att trafiken från Kökar leds via ett kortar färjpass till Föglö och att färjpasset till Svinö halveras. Med det betalar satsningen på 40 miljoner euro in sig på mindre än 20 år, säger de som vet. En jättesatsning som går med vinst efter relativt kort tid låter inte illa. Men 500 meter bro, som slutar halvvägs?

De som skall få trafiken att fungera så folk är nöjda och inte glömmer att rösta – den får med andra ord inte vara för gles för skärgårdsborna och inte för dyr för fastålänningarna – har inga lätta val. Det kan säkert ibland kännas som att välja mellan pest och kolera.

Men när trafikminister Mika Nordberg i gårdagens Hufvudstadsbladet säger att det inte finns någon återvändo så låter det på något sätt hotfullt. Han uttalar sig i anslutning till en stor intervju med Gustaf Widén, vars hus i norra Degerby riskerar att hamna i skuggan av bron, och som är väldigt litet nöjd.

Det är lätt att förstå både dem som vill och dem som inte vill. Men att det inte längre går att backa? Om det dyker upp andra lösningar, som sätter mindre spår i skärgårdsmiljön?

I Åboland har man i dagarna tagit i bruk en hybridfärja, som laddas vid ändstationerna och som dessutom har solpaneler ombord. Den skall endast i nödfall drivas med diesel, så det blir minimalt med avgaser. Den är stor, tar 90 bilar mot Skarvens 62 och några hundra passagerare. Kan det tänkas att el är så pass mycket billigare än diesel att det jämnar ut merkostnaden för ett 10 minuter längre färjpass?

Och vad tycker Degerbyborna om att hamna på sidan om? Genomfartstrafiken kanske man inte sörjer, men tänk om turistströmmen också drar förbi. Lätt är det inte, så en riktlinje kunde vara att det som ändras på gärna skall kunna återställas vid behov.