DELA
© Nya Åland

Att publicera eller inte publicera – det är frågan

Allt som oftast dyker det upp frågeställningar på redaktioner där det krävs ett utgivarbeslut före publicering.
Ett beslut där jag som ansvarig utgivare ska ta ställning till om det vi publicerar är i samklang med lagar och de journalistiska reglerna.
Emellanåt är dessa beslut svåra att ta, då och då beslutar vi oss för att alls inte skriva om ett specifikt ärende, andra gånger ändras sättet eller omfattningen av vad vi skriver. Den här typen av avvägningar görs oftast gemensamt på redaktionen, många har åsikter och argument stöts och blöts. Men beslutet och ansvaret ligger på en person, den ansvarige utgivaren.
I förra veckan fanns det fog för långa diskussioner på redaktionen i fallet med det brev som Centerns ordförande Harry Janssons fru, Birgitta Bergman-Jansson, skrivit till ett antal personer inom Ålands Framtid. I brevet går Bergman-Jansson till attack mot framför allt ÅF-ordföranden Anders Eriksson och målar honom i synnerligen mörka färger. Brevet handlar också om Ålands Framtids tillkomst, makarna Jansson utträde ur partiet och Harry Janssons mål med sin politiska gärning inom Centern.
Kort sagt innehåller brevet politiskt sprängstoff, och är därmed också högst intressant för alla som är intresserade av åländsk politik.
Från de ursprungliga sju mottagarna av brevet har det de senaste veckorna fått en betydligt större spridning. Minst fem av lagtingets sex partier har haft tillgång till det, liksom kollegorna på tidningen Åland. Det har diskuterats och rykten har spridits. Sålunda kan det inte längre vara att betrakta som ett privat brev, det har helt enkelt tagit steget till offentligheten och blivit en del av det politiska livet på Åland.

Här kan en jämförelse med den senaste i raden av ”affärer” kring svenska Socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. En av partiets styrelseledamöter, Anders Johansson, skickade ett sms till ett antal vänner där han kritiserade sin partiledare i hårda ordalag. Meddelandet skickades vidare och letade sig snabbt fram till media, och rubrikerna blev stora, Johansson fick utstå skarp kritik på ett maratonlångt styrelsemöte i fredags.
Men också den skriften var privat till en början, också den var politiskt sprängstoff.
Liksom med Jansson-brevet var det rätt att publicera Johanssons sms mot bakgrund av dess spridning och allmänintresset i mejlet.
Det var således inte svårt att fatta beslutet att publicera delar av brevet. I stället har de stora avvägningarna varit att behandla innehållet på rätt sätt. Som i all nyhetsbevakning ska den skötas korrekt, objektivt, alla inblandade ska ges tillfälle att kommentera och rubriker och löpsedlar ska ha täckning i texterna.
Så har också gjorts.

Att de som har mest att förlora på att brevet och dess innehåll nu når allmänheten försöker rikta uppmärksamheten från brevets innehåll till att hela ”affären” ska handla om andra saker är helt naturligt. Det brukar vara den första åtgärden i krishantering. Den här gången handlar det om att försöka svartmåla Nya Ålands ledarskribent Nina Fellman genom att klistra på henne en politisk stämpel. För mig ter det sig märkligt, då jag både läste och godkände fredagens ledare som i mina ögon en bra analys av vad som komma kan utifrån vårt avslöjande av brevet.
Nya Åland har varit, är och kommer att förbli partipolitiskt obunden. På ledarsidan analyserar vi främst politiska skeenden, så också i fredagens tidning. Att skyla över sina egna tillkortakommanden genom att peka finger åt andra är som sagt formulär 1A, men det blir inte snyggare för det.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax