Arbetaren är värd sin lön och chefen tjugo löner
De är ju så några, de jobbar så hårt och de kan få sparken precis när som helst. Det är några av argumenten för att de högsta cheferna i de största bolagen skall ha 20 gånger mer betalt än deras anställda.
Men är det också ett argument för att de skall få större löne- och andra påslag än sina anställda i en tid där det manas till återhållsamhet?
Rikstidningen Helsingin Sanomat har under en följd av år granskat utvecklingen av löner, bonusar med mera för direktörerna för de största börsbolagen i landet. Det går rätt bra för dem. I grundlön och bonusar lyfte de i fjol i snitt 1,1 miljoner euro, vilket är en ökning med 23 000 på ett år. En heltidsanställd arbetstagare fick samtidigt i snitt 42 250 euro. Ökning 475 euro.
Ser man det ur en annan vinkel så är chefernas ökning 2,2 procent och jobbarnas 1,1 procent. Det låter betydligt måttligare. Men så ser man att dessa samma chefer har fått ett påslag på hela 9,8 procent om man räknar in ersättningar bundna till aktievärdet, tilläggspensioner med mera. Det går alltså rätt bra för topparna i näringslivet.
Borde man bli avundsjuk? Det lönar sig inte. Däremot borde styrelserna för de stora bolagen ta sig en tankeställare. Samtidigt som landets regering mer eller mindre har tvingat på arbetstagarna ett så kallat konkurrenskraftsavtal, med ytterst återhållsamma villkor så lever de på toppen lika bra och bättre än förut. Det är inte ägnat att öka de anställdas lojalitet med bolaget.
Konkurrenskraftsavtalet innebar att facken för en tid helt avstod från löneökningar, arbetstiden förlängdes något, semesterförmånerna beskars – allt för att landet skulle komma på fötter. Nu går det bättre, åtminstone tillfälligt, och då förväntar sig de anställda självfallet att de skall bli delaktiga av framgången. Förhandlingarna inleds i höst.
Det har än en gång manats till måttlighet i kraven. Betyder måttlighet ett lönepåslag på 2,2 procent eller 23 000 euro?
Samtidigt kommer nyheten att flygbolaget Finnairs vd Pekka Vauramo har fått en tilläggspension på 130 000 euro per år. Den kan han lyfta när han går i pension utöver den vanliga arbetspensionen.
Varför fick han den? För att Finnair har kommit upp på vingarna igen, det går bra eller åtminstone bättre än förut och det är Vauramos förtjänst. Så styrelsen beslöt belöna honom, trots uttryckliga beslut tidigare att det var slut på den sortens belöningar i bolaget.
Att det går bättre för bolaget beror åtminstone till en del på att personalens förmåner har beskurits – men det är ju också Vauramos förtjänst. Och varför pension istället för höjd lön? För att skatten på den framtida pensionen blir mindre än på lönen i dag.
Finnair ägs till mer än hälften av staten, som har motsatt sig den sortens belöningar i statliga bolag. Men när det finns också andra ägare, så låter man styrelsen bestämma. Regeringen Sipilä kan med andra ord två sina händer och upprepa önskemålet om måttliga krav från arbetstagarna.
Mera siffror: År 2007 lyfte direktörerna en lön motsvarande lönen för 26,7 anställda ”på golvet”. Så kom finanskrisen och topplönerna höll sig mellan 20,6 och 26 årslöner för vanligt folk. I fjol var man uppe i 26,3 årslöner, mer än på åtta år. Återhållsamt?
Filosofiskt lagda ekonomer (eller tvärtom) hävdar att ekonomisk jämlikhet påverkar sammanhållningen i samhället, det som behövs nu. Utvecklingen går med andra ord åt fel håll.
