DELA
© Nya Åland

Allvarligt läge kräver koll på känslorna

Solidaritet. Lojalitet. Kamp. Rättvisa. Ansvar. Trygghet.
Det är laddade ord, och allt det nu handlar om i arbetskonflikten mellan Tehy och landskapet.
Varför gick det så här?
Förhandlingarna, eller frånvaron av förhandlingar, har pågått sedan i våras. Tehy har sedan de övriga facken skrev på det kollektivavtal som gav dem 20 euro mer i lön, påpekat att man inte gjort det, och att man väntar på en invit till förhandlingar eftersom man annars kommer att vidta åtgärder.

I början av hösten sade förbundssekreterare Sara Karlman att en strejk inte är utesluten, och att man fortfarande väntar på att få komma till förhandlingsbordet.
I Rakt på möttes finansminister Roger Nordlund (C) och Sara Karlman efter att Tehy varslat om strejk, och det stod klart att det finns en ocean av olika utgångspunkter, starka känslor, förväntningar och krav mellan parterna.
Under hela processen har tehyiterna gett uttryck för en stark frustration, en känsla av att ingen lyssnar eller bryr sig, och att inget händer om man inte sätter hårt mot hårt.

Mot dessa förväntningar har landskapsregeringen, både på politisk nivå och vid förhandlingsbordet ställt den förhandlingsapparat och de formalia som styr processen, i sig riktiga och viktiga, men icke desto mindre otillräckliga. Särskilt eftersom de förblev resultatlösa.
Nu är det nämligen bara resultatet som räknas, och det är ett misslyckande, främst för landskapsregeringen, men också för Tehy, som påtar sig både risk och ansvar för inte bara att sätta igång strejken, utan också att hitta en väg ur den.

Det finns en rad frågor som man måste förhålla sig till.
1. Vad händer om/när landskapet börjar förhandla på riktigt, det vill säga diskutera de lönekrav Tehy ställt? Vad betyder det för den ekonomiska helhetsbilden? Vad gör de andra facken? Vilka krav kan de tänkas ställa?
2. Finns det, så som landskapsregeringen hävdat, en automatik i att de redan påskrivna avtalen med övriga fack rivs upp om Tehy får någon fraktion av de löneökningar de begärt?
3. Landskapsregeringen säger att man vädjat till Tehy om skyddsarbete, och att det är unikt i västvärlden att skyddsarbete inte beviljas. Tehy säger att det är arbetsgivarens ansvar att patienter får vård. Det är retorik, från bägge parter. Vad händer om någon dör?
4. De lönekrav som ställts från Tehys sida är höga, och man får anta att det är ett utgångsbud. Varför har man inte i förhandlingarna diskuterat var en realistisk nivå kunde ligga? Både för Tehy och för landskapet.

Det man nu gör är att köra nån slags chicken race för att se vem som böjer sig först. Självklart är inte Tehy intresserade av att skyddsarbeta bort sitt bästa påtryckningsmedel, att vården de facto inte fungerar utan dem.
Det kan väl landskapsregeringen räkna ut ändå? Det är inte en nyhet att Tehy inte vill skyddsarbeta. Borde inte det ha vägts in i förhandlingarna från början?

För att nå en kompromiss måste man kompromissa. Det är inte samma sak som att en part får som den vill.
Kom igen. Tillbaka till förhandlingsbordet.
Nu. Och utan att knycka på nackarna.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax