Ålands väg till Bryssel: Alla förslag är bra utom de dåliga
Idéerna tryter inte vad gäller en åländsk plats i EU-parlamentet. Däremot är det sämre med uppbackningen.
Med 100 nya platser i parlamentet tycker man det skulle räcka till något åt envar, men alltför optimistisk vågar man inte vara.
Parlamentsplatsen var en av de frågor som kom upp när lagtinget förra veckan var till Bryssel.
EU-parlamentariker Nils Torvalds, som har tagit över ett litet åländskt ansvar från Carl Haglund, har föreslagit att man slopar Regionkommittén och Ekonomiska och sociala kommittén och istället inrättar 100 nya platser i parlamentet. Då kan autonomier, minoriteter och regioner av olika slag få plats i parlamentet.
Om ekvationen går ihop ekonomiskt – de två kommittéerna sysselsätter runt 1.000 personer! – borde kommissionen inte ha anledning att säga nej. I parlamentet kan det däremot väckas farhågor om att församlingen blir för stor. Med drygt 850 ledamöter lär det inte bli lättare att få sin röst hörd för att påverka debatten och besluten. Anförandena är redan nu begränsade såväl till antal som minuter.
Och så kan man räkna med protester från alla dem som nu har plats i de två kommittéerna och som inte kan hoppas på en plats i parlamentet som kompensation. Regionkommittén är rådgivande i frågor som rör regioner och kommuner medan Ekonomiska och sociala kommittén består av företrädare för intresseorganisationer av olika slag, som arbetsgivare, arbetstagare, konsumenter, handikappade. Vardera kommittén har 344 ledamöter, tillsammans nästan lika många som i det sittande parlamentet.
Torvalds förslag är inte nytt. Också Haglund har föreslagit att de två kommittéerna slopas och att Åland istället får en plats i parlamentet.
Före dem ansåg Henrik Lax under sin tid i EU-parlamentet att ett visst antal platser borde reserveras för språkliga minoriteter. Det handlar om i runda tal 50 miljoner européer. Också där var ”baktanken” att man på så sätt kunde trygga en plats för Åland utan att Finland behövde dela med sig.
För det är ju där skon klämmer.
Rikspartierna i Finland anser sig inte ha råd att ge bort en plats till Åland. Platserna är redan nu för få, tycker de som riskerar att bli utan plats. Svenska folkpartiet skulle ligga ytterst risigt till ifall Åland fick en plats ur Finlands kvot.
Man kunde vända på steken och säga att med en åländsk plats skulle det finnas en 100-procentig garanti för att landet alltid har en svenskspråkig ledamot. Men det är inte så politiken fungerar.
Så vad göra?
Ibland känns det som om det enklaste vore att låta frågan försvinna in i tystnaden. En och annan skulle säkert – felaktigt – uppfatta det som god smak från åländsk sida. Men inte slutar heller de goda krafterna arbeta för att alla skall ha ett värdigt liv bara för att målet kanske är svåruppnåeligt.
Ett starkt argument för en åländsk plats är att lagtinget har en klart starkare position i förhållande till riksdagen än i andra autonomier. Om ett regionalt parlament någonstans i Europa lagstiftar i strid med EUs direktiv så kan moderstaten ta över frågan och rätta till saken.
Det kan inte riksdagen gentemot lagtinget. Det borde vara argument nog för en parlamentsplats. Frågan är bara hur många som vet att det förhåller sig så.
Istället slår man i Bryssel ifrån sig med att Åland är på tok för litet för en plats. Men som det påpekats förr på den här platsen, Malta är inte mycket större. Det går 29.000 ålänningar på en parlamentsplats medan Malta har sex platser med under 70.000 malteser per plats.
Vad det handlar om är vilja, det vill säga brist på vilja. Om intresset och viljan ökar av att fler kommer närmare maktens korridorer så finns det ingen anledning att säga emot från åländsk sida. Det en ensam ålänning kan åstadkomma i EU-parlamentet lär inte påverkas väsentligt om ledamöterna är 850 istället för 750.
