DELA
© Nya Åland

Ålands framtid – partiet utan tydlig framtidsvision

I skuggan av de stora partiernas omvälvningar, partibyten och samgåenden lever Ålands framtid ett relativt stilla liv. Under stillsamma former har man i torsdags haft årsmöte och valt ny styrelse, till stora delar bestående av nytt folk och framför allt fler kvinnor.
Hoppade av styrelsen gjorde veteranerna och lagtingsledamöterna Brage Eklund och Anders Eriksson, vilket lämnar omvalde ordförande Axel Jonsson som ensam lagtingspolitiker med en tämligen färsk styrelse och en ny valrörelse att gå in i.
Så, vart är partiet på väg? Vad vill man, utom Anders Erikssons oupphörliga svada i lagtinget, som fortfarande främst tycks riktigare mot det tidigare moderpartiet Åländsk center.

Det som drev partiets agenda från början, tanken på ett självständigt Åland, har nu hamnat långt bak i den retoriska bakgrunden. Det är mer en elegant accessoar än ett realpolitiskt mål, och frågan uppstår alltså – vad är Ålands framtid, utom ett missnöjes- och oppositionsparti?
Det kanske är att man befinner sig längre högerut på partikartan, mera så under Axel Jonssons ledning än tidigare, då Ålands framtid ändå var ett borgerlig mitten-parti med självständighetsdrömmar. Det är en sak, men inte mera så än att det inom Moderaterna finns personer som är minst lika marknadshögerinriktade

Axel Jonssons nygamla giv, att bredda partiet med kvinnliga politiker, och att hävda att man är det enda verkligt borgerliga partiet på Åland, räcker det? Räcker det för att mobilisera väljarna för ett parti som på grund av sin självständighetslinje effektivt varit avstängt från verklig politisk makt under hela sin existens, eftersom ingen annan vill regera med dem?

Med tanke på Moderaternas frammarsch och breddning av kandidaturvalet är svaret faktiskt ett nja. Kanske inte. Den mer aggressiva spar- och åtstramningspolitik som Ålands framtid driver i sin retorik är inte tillräcklig och inte tillräckligt konkret. Det blir konstiga paradoxer i budskapet om man med samma mun säger att LBU-städet är för lågt för att åländskt jordbruk ska överleva och att alla offentliga utgifter borde skäras ner med en procent, rakt av.

Alla andra partiers politik är härdad i regeringsansvarets stålbad, och det har alltid en mildrande inverkan på vilken uppfattning man har av konsekvenserna av stora inbesparingar. Det behöver Ålands framtid aldrig tänka på, och förmodligen är det därför man så tvärsäkert hävdar att ingen annan kan spara som de kan.

Axel Jonsson har som partiledare gjort upp med en del av partiets bagage som man avsiktligt eller oavsiktligt burit på. Ålands framtids Ålands framtid är ett öppet och välkomnande samhälle för inflyttare utifrån, och man säger sig inte göra någon skillnad på varifrån i världen nya ålänningar kommer (med undantag för finskspråkiga finnar kanske).
Det är föredömligt och fint, men frågan är om man inte också där alienerar en del av de väljare som såg Ålands framtid som ett etniskt, nationalistiskt och protektionistiskt parti, och som inte riktigt känner igen sig ett salongsfähigt borgerligare än andra borgerliga-parti.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax