DELA
© Nya Åland

Åland ensamt har inte råd med konkurrenskraftig sjöfart

Egentligen var det ju inget nytt, den där siffran om hur mycket statligt stöd Viking Line fått genom åren.
Egentligen visste vi ju alla redan att rederierna, flera av dem åländska, på en rad olika sätt stöds av samhället, med skattemedel.
Orsakerna är många. Man vill hålla att finländsk sjöfart ska kunna konkurrera med andra länders flaggor. Man vill hålla sjöjobben i finländska händer. Man vill att varvsindustrin i Finland ska överleva.
Man anser att sjöfarten är en viktig del av landets ekonomi.

Andra branscher får också stora stöd, naturligtvis. Det är det som till plågsamt stor del är näringspolitik, att man på olika sätt med skattemedel gör det lättare för företag och deras ägare att tjäna pengar.
Det är ju inget att hymla om.
Under dessa elva år som till exempel Viking Line har fått drygt 136 miljoner i olika stöd, har dividender betalats ut till bolagets ägare. Om ägare inte får dividender så flyttar de verksamheten till ett land där de kan göra vinst.

En förklaring som ges, bland annat av redarföreningens Hans Ahlkvist är att det ingalunda handlar om bidrag, utan om sysselsättningsstöd för att rederiet håller finländsk arbetskraft i arbete.
Nåja. Man kan kalla det vad man vill. Lika fullt får företaget pengar som betalar en del av lönen till dem som gör jobbet.
Det finns säkert andra företag som gärna skulle åtnjuta samma förmån, men som inte kommer på fråga. Inom mediabranschen till exempel, för att nu bara gripa något ur luften.

Två frågor är intressanta.
A. Hur skulle detta gigantiska stöd finansieras om Åland vore självständigt, eller hade övertagit skattebehörigheten från riket? Vore det ändå intressant för riksmyndigheterna att på olika sätt stöda finländska rederier?
B. Anser rederierna att de ansenliga stöd som utbetalats på något sätt förpliktar dem att stanna i Finland, eller krävs det högre sysselsättningsstöd för det?

Vi vet att det till exempel för Viking Line är en möjlighet och en öppen diskussion att flagga ut till Estland. Den tungt vägande orsaken är att bemanningskostnaderna är avsevärt lägre där, och lönsamheten är just nu ansträngd. Så?

Denna fråga är självklart komplicerad, både ekonomiskt och moraliskt.
Det är en balansgång mellan att använda skattemedel till att stöda företag och därmed deras redan välbeställda ägare, och att skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv i landet. Internationell konkurrenskraft, den bygger i regel på att samhällsstödet förblir högt inom de branscher där konkurrensen är störst.
Så länge den ekonomiska logiken är att man i slutändan går på vinst för de satsade samhällsmedlen, i form av jobb, infrastruktur, skatteintäkter från både företag och privatpersoner, då är allt gott och väl. Det är när insatsen bara stiger, och vinsten (fördelarna) bara minskar som frågan uppstår om det inte vore bättre att satsa på en annan bransch där utdelningen per skatte-euro vore mer förmånlig och hotet om utflaggning inte så frekvent förekommande.

För Åland är sjöfarten och de åländska rederierna själva livsnerven som håller vårt samhälle välmående .Vore vi ensamma om att bekosta dem skulle vi aldrig ha råd att vara så rika.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax