DELA
© Nya Åland

Åland behöver sina sommarålänningar

Att klippa av rötterna till Åland för sommarålänningar som så gärna vill vara här är inte bara sorgligt och vemodigt, det är också oerhört kortsynt och ekonomiskt enfaldigt.
Åland behöver människor. Vi behöver inflyttning, vi behöver turister. Alldeles nödvändigt behöver vi våra bortaålänningar – människor som har en stark och kärleksfull relation till Åland, som är trogna ambassadörer och flitiga besökare. Hela eller halva eller fjärdedelsålänningar, alla duger lika bra.
Varför behandlar vi dem då så ogint. Varför ska nödvändigtvis banden klippas av med millimeterprecision, så snart det bara någonsin är möjligt?

Den som är född och uppvuxen på Åland slutar knappast kalla sig ålänning för att hembygden snabbt som attan tar av en hembygdsrätten. Man håller ut ändå. Man ger barnen ett sommarparadis och en historia på Åland. Man hoppas att rötterna ska bli livskraftiga även på avstånd.
När man läser om familjen Wikstens 55 år av sommarliv på Åland och om orsaken till att det nu är slut, och om Pia Strömbergs kamp för att få behålla sin mammas gamla torp i Bomarsund, då undrar man om lagstiftningen är i fas med vad som borde vara politisk självbevarelsedrift på Åland.

Det har skrivits mycket om Havsvidden och hur lagstiftningen ska tolkas för att möjliggöra ett strandnära, exklusivt sommarboende för dem som har råd att betala för det.
Där hittade man en smidig lösning till slut, där strandägandet frikopplades från tillgängligheten till strand, och därmed möjliggjorde ägande av aktier som i praktiken är lyxvillor som bara bebos en mycket begränsad del av året på en av de vackraste platserna på Åland.

Jämför det med, ursäkta uttrycket, familjen Wikstens små orrkojor vid Bomarsunds fästningsområde. Ingen strand, ingen lyx, ingen flärd. Bara ett halvt århundrade av sommartraditioner, släktband och kärlek. Mark som inte är värd något för någon annan, men som ska hållas tom som den var vid tiden för sprängningen av Bomarsunds fästning.
De juridiska komplikationerna med arrendeavtal är för all del sin sak, men kan någon förklara vilken möjlig skada sommarboende ättlingar till utflyttade ålänningar kan göra för Åland?

Kan någon förklara vad en ungdom som pluggat i sex år gjort för illa, utom att förkovra sig utanför landskapet, för att fråntas sin hembygdsrätt på kortare tid än det tar att ta en examen? Varför ska det vara så bråttom med att frånta människor rötter och tillhörighet?
Varför ska man få älska Åland och känna sig hemma här bara på ett sätt?

Sommarålänningar, turister och bortaålänningar är en resurs och en möjlighet som det är dumt att driva ifrån sig genom att göra det svårare än det behöver vara att komma hit. Så långt nyttoaspekten av det hela.
Medmänskligt och känslomässigt är det naturligtvis ännu värre. När familjen Wiksten nu konstaterar att de helt enkelt ger upp och lämnar sitt sommarparadis, då är det fel. Det är sorgligt och onödigt.
För 400 kvadratmeter mark som bara kommer att växa igen driver Åland en hel släkt härifrån. Vad har man vunnit då?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax