DELA
© Nya Åland
Foto: Maria Hästbacka

Åkarna är inne på rätt spår

Dopningsdomar ska ges av en internationell domstol, inte av nationella idrottsorganisationer som har en relation till den misstänkta.
16 år efter den stora dopningsskandalen i Lahtis är VM-festen tillbaka. Men evenemanget hann inte ens börja innan dopningen åter var högst uppe på agendan.

116 skidlöpare har på amerikanskan Kikkan Randalls initiativ skrivit under ett upprop för en renare sport. Brevet, som är riktat till det internationella skidförbundet FIS och internationella olympiska kommittén IOK, är en tydlig markering.

Sex misstänkta toppåkare från Ryssland, norska astmamediciner och läppsalvor har dominerat rapporteringen om sporten. De rena idrottarna är trötta på att se sin gren smutskastas och ryter till med all rätt.

I sitt upprop kräver skidåkarna att den internationella antidopningsorganisationen Wada ska få större muskler och mera befogenheter. I dag är det de nationella gren- eller idrottsförbunden som dömer ut vilket straff en idrottare ska få för dopning.

Problemet med det här upplägget blir tydligt i samband den dopningsdömda norska åkarna Martin Johnsrud Sundby och Therese Johaug.

För utomstående betraktare verkar Therese Johaugs straff skräddarsytt av det norska idrottsförbundet. Det nuvarande straffet på 13 månader innebär att hon kan återvända till tävlingsbanorna några månader innan OS i Sydkorea 2018. Hon har inte överklagat domen.

I veckan avslöjade tidningen VG i Oslo att Johaug fortfarande får en miljon kronor stipendiepengar av förbundet och rättsprocessen om dopningen har förbundet också pungat ut för.

Martin Johnsrud Sundbys fall gick enda till den internationella idrottsdomstolen Cas i Lausanne i Schweiz. Straffet? Avstängning under träningssäsongen. Dessutom blev han av med sin Tour de Ski-
titel och den totala världscupsegern. Men det norska förbundet har gett Sundby ekonomisk kompensation för de förlorade prispengarna.

Det norska förbundets inställning till lindrig dopning tär på sportens trovärdighet. Kopplingarna med de stora stjärnorna och förbunden är uppenbar. Det enda rätta är att alla landslagsidrottare som misstänks för dopning döms av den internationella idrottsdomstolen.

I den internationella domstolen kan domarna komma från hela världen. Det ökar dess oberoende eftersom det i sådana fall sådana spelar det en mindre roll vilken stjärnstatus idrottaren har i sitt hemland.

I dag fungerar Wada främst som en takorganisation för antidopning, det praktiska arbetet sköts av nationella organisationer. I nuläget verkar det arbetet skötas bra i Norden. Men frågan är hur bra arbetet sköts i andra länder?

Problemet med dopning är inte specifikt för skidlöpare. Det förekommer i flera uthållighetsgrenar, kraftsporter och grenar där explosivitet är avgörande. Om Finland utför ett bra antidopningsarbete med täta tester är risken för att finländska idrottare åker fast för dopning större. Det är inte rimligt, alla idrottare inom samma gren borde testas i lika stor utsträckning.

Dopningen är också ett hot mot sportens fortlevnad på längre sikt. Den främsta anledningen till att Norge skördar medaljer är inte dopning. Grenen är populärare än vad hockeyn är i Finland och skidsporten har enorma resurser.

Men om längdskidåkningen får en dopningsstämpel finns risken för att intresset bland unga svalnar. Därför måste arbetet mot dopning lägga i en ny växel.