DELA
© Nya Åland

250 aktiva. Inget stöd – aktiviteten död?

Skippa pärlplattorna i ungdomsgårdarna något år och budgetera istället för en ny ramp i skejtparken. Ungdomsarbete skall nå alla ungdomar, inte bara de som kommer till ungdomsgårdarna.

För två år sedan kom 30 aktiva skejtare till ett öppet möte som hölls för att pejla intresset. En medlemsförening grundades och överst på agendan låg en skejtpark av betong. En betongpark skulle vara mer slitstark än parken i trä. Bakom föreningen stod en grupp föräldrar till aktiva skejtare. Till ordförande valdes Peter Mekelin.
Föräldraföreningen fick till stånd en renovering och städning av skejtparken som då var sliten i så hög grad att den inte var säkerhetsmässigt något att lita på.

Nu har det inte hänt något på två år och skejtparken vid Östra utfarten är sliten igen. Föräldraföreningen är inte längre aktiv och Peter Mekelin säger att den lades ner delvis för att de aktiva upplevde att de jobbade i motvind.
Det fanns ingen instans som tog på sitt ansvar att rusta upp och till och med utveckla skejtparken. Vare sig ungdomsbyrån, tekniska verken eller fritidsbyrån erkände uppgiften som sin.
För två år sedan uppskattades antalet skejtare vara mellan 250 och 300. Att döma av aktiviteten i somras har antalet minskat. Delvis beror minskingen förstås på att ungdomars fritidsintressen är ombytliga. För någon årskull är det skejting som gäller, för en annan årskull är det något annat.

Men det bristande intresset bör också skyllas på bristande uppmuntran från de ansvarigas sida. Att 250 aktiva ungdomar inte får hjälp av stadens instanser för en bättre träningsmiljö är inte bara förvånande, det är också korkat.
Den största delen skejtare är pojkar i tonåren. Det är exakt den gruppen som ligger i farozonen för att bli utslagna och destruktiva. Att vara skejtare är en identitet lika god som någon annan. Att hobbyn dessutom övar koncentrationsförmåga, kondition och social samvaro är inte fy skam.

Möjligen måste stadens ungdomsledare höja blickan ovanom ungdomsgårdarna. Verksamheten på gårdarna är bred med tydliga försök till uppdateringar efter behov. Biljardbordet kvar, men det finns också playstation och turneringsmöjligheter. Från hemsidorna kan dock klart utläsas av pysslandet är en aktivitet i majoritet. Smyckestillverkning attraherar knappast den skejtande tonårsgruppen.
Kanske kunde man budgetera färre pärlplattor och bakingredienser något år och istället betala en ny ramp? Ungdomsarbete bör utföras också på de ungdomars villkor som inte kommer till ungdomsgårdarna.

Det har föreslagits att en skejtpark i betong skulle anläggas i närheten av kultur- och kongresshuset. Det är ett utmärkt förslag. Alanicas största problem, nu när den ståtliga byggnaden är så gott som klar, är att det riskerar bli en tämligen öde plats.
Ett kulturhus som bäst är ett hus med liv och rörelse runt om sig. En skejtpark skulle ge huset just den rörelsen. Dessutom skulle ålänningarna visa en föredömligt liberal syn på vad kultur är och vems kultur det är som skall få synas i närheten av kultur- och kongresshuset.

KARIN ERLANDSSON