DELA
© Nya Åland

Skön stämning till minne av Totta

Konsert till Totta Näslunds minne med Elisabeth Ekman och Kurt ”Kutten” Lindboms blusesband på Restaurang Pommern lördagen den 14 april.
Elisabeth Ekman berättar från scenen att hon, efter att ha sett ett minnesprogram om Totta Näslund, insåg att hon missat denna progg-gigant, och blev nyfiken på materialet.
Kanske är det deras gemensamma norrländska härkomst, men jag uppfattar en speciell lyster och en intensiv kärna i Ekmans röst i det kraftiga men ändå så sköra repertoaren som är så klockrent enkel.


Proggrockare
Totta Näslunds musikkarriär hann bli omfattande innan han avled av en längre tids sjukdom 2005, 60 år gammal. Han blev känd som proggrockare bland annat i gruppen Nynningen som sedan tillsammans med den fria gruppen Nationalteatern blev Nationalteaterns rockorkester med Totta Näslund som sångare.
Under sin storhetstid i början av 70-talet gjorde de mer än 200 spelningar per år, och skivan ”Barn av sin tid” som släpptes 1977 har påverkat en hel generation. Han gjorde flera solo-album och är också känd från Tottas bluesband och Tältprojektet.


Dylan på svenska
Kvällens minneskonsert inleds i litet format med Elisabeth och Kutten just där som Totta var tvungen att lämna, nämligen i Bob Dylans ”Adjö, Angelina” i Mikael Wiehes översättning från skivan med Dylan-låtar som Näslund och Wiehe spelade in tillsammans, och som kom ut postumt ett år efter Tottas död.


Ekman och Stenman
2001 släpptes plattan ”Duetterna”, och Tom Stenman är förtjänstfullt Ekmans duettpartner genom hela konserten. Programmet består av utdrag ur främst Dan Hylanders, Mauro Scoccos och Mikael Wiehes fantastiska sångskatter med låtar som den smäktande schlagerballaden ”Det vet bara jag”, ”Hjärtatas slutna rum”, ”Jag åker ett spöktåg” och ”Utan dig!”.
I ”Det vet bara jag” känns bandet överflödigt och jag hade önskat det enkla och raka i ett litet och nära format, men i ”Det är stort att vara liten utanpå” är yeah den enda kommentaren.


Smittande karisma
Konserten speglar även Totta Näslunds sätt att kasta sig mellan stilarna, och Ekman visar sitt hela spektrum från att agera trubadur i fångande visberättande till fullt pådrag i rock, blues och gospel. Med sig har hon Kuttens Bluesband som ibland låter lite skrammelorkester och onyanserade, men som emellanåt också svänger i snyggt samspel och bjuder på ett bra driv.
Ekman har sannerligen en smittande karisma. En sån glädjespridare! Även om hon som driven och etablerad sångerska får kämpa något för att visa på dynamik i den skarpa, påträngande ljudbilden, tror jag att hon gillar det här konceptet, vilket jag också gör. Bättre ljus på scenen hade dock varit välkommet.
Konserten känns inte helgjutet förankrad, men det behöver den inte vara. Programmet är väl dissonerat, varierat, det är fullsatt och skön stämning och publiken är uppfylld. Så också jag.

ULRIKA LIND