DELA
© Nya Åland

På pilgrimsresa till bluesen

Elgitarren blev hans tonårsrevolt och bluesen hans framtid.
I kväll lördag spelar Filip Karlström med Angstbadan Blues Trio på Park.
Namnet först. Vad betyder det?
– Angstbadan var en intern grej, ett skämt mellan mig och en god vän. Sen har folk frågat om det har att göra med att bluesen är en ångestfylld genre. Så kan man också se det.
Varför valde du bluesen?
– Jag hade lyssnat på diverse rockmusik som var bluesbaserad. När jag insåg det satte jag mig in i genren. Tidigare har jag spelat fiol och folkmusik. Det här blev min tonårsrevolt.
Du har visst gjort studiebesök i USA?
– Det blev en tre månaders pilgrimsresa till ställen som jag hade läst eller hört om. Austin är meckat för texasbluesen. Sen var jag till New Orleans, Memphis, Chicago, Mississippi… alla har sin egen variant av bluesen.
Hade du gitarren med dig?
– Nej, jag köpte en Stratocaster i Texas. Det ska man göra.
Hur fick du kontakt med andra musiker?
– Bluesklubbar har jamkvällar med open stage på söndagar och måndagar. Man skriver sitt namn på listan och har man tur så träffar man någon som är någon. I Texas mötte jag en kille som hade spelat med Stevie Ray Vaughan. I Chicago träffade jag Linsey Alexander och i Memphis munspelaren Brandon Santini. Hela resan var som en förberedelse inför våren när jag satte ihop trion (med Magnus Göransson på bas och Tobias Gustafsson på trummor).
Unga vita män med rockbakgrund spelar gärna gitarrsolon snabbt. Äldre bluesmän gör det långsamt. Hur gör du
– Less is more, så är det absolut. Men om man lärt sig spela snabbt är det svårt att backa från det. Man kan tänka att man ska göra ett solo som BB King men i slutändan rinner pentaskalan ändå.

Patrik Dahlblom