DELA
© Nya Åland

En kropp, fem viljor och ännu fler drömmar

Ikväll är det för var och en dags att uppsöka Pub Bastun. Såvida man inte har en väldigt bra ursäkt för att missa något vackert på den åländska musikscenen. Med vackert åsyftas här bandet Oriel Joans spelning. Och de kommer säkert att ta er med storm.
– Vi är som en kropp. Vi vet hur vi vill låta, säger Lars Bomanson.
Han och Andreas Hagman utgör två av bandets kroppsdelar, som tack och lov har lyckats rycka sig loss från stressen för att unna sig en pratstund med Nya Åland.
Med anledning av kvällens spelning träffar Nya Åland Lars och Andreas för lite trevligt kaffeprat om bandmedlemsliv i allmänhet och Oriel Joans i synnerhet. Vi får först av allt reda på hur deras barn bandet föddes.
Det hela startade med att Lars, (efter många års musikslit), hade mycket material liggande som han kände att han ville göra något av. Sedan han och flickvännen Madelene Gunnarsson flyttat från Uppsala till Stockholm började han ragga folk till ett band.
Ålänningarna Pekka Pörtfors (bas, sång) och Andreas Hagman (gitarr) kände Lars sedan tidigare, och det visade sig att de gärna ville vara med. Eftersom Madelene spelade både piano och saxofon hade även hon en given plats i bandet. Av en slump råkade sedan Lars stöta på trummisen Carl Karlsson, ett möte vilket beskrivs som ”kärlek vid första ögonkastet”. Med Lars själv som spelar gitarr och sjunger så kunde bandet därefter anses komplett.

Alla delaktiga
– Vi började med att utveckla mina gamla låtar, så hittills har det varit mest mitt material vi arbetat med. Men det visade sig snabbt att alla fem är mycket kreativa människor med massor av egna idéer, så nu jobbar vi verkligen gemensamt. Jag har lyckats släppa mitt kontrollbehov, vilket nog är en förutsättning om resultatet ska kunna bli bra, berättar Lars.
Han tillägger att de försöker tänka lite jamiacanskt (just nu eller i allmänhet?), – en låt kan varieras i det oändliga, och han framhåller att det är viktigt att inte låsa sig vid en version utan att istället kunna vara öppen för förändringar. Både Andreas och Lars är noga med att betona att alla i bandet är lika delaktiga. Fastän Lars har skrivit de flesta låtarna, så är alla lika välkomna att göra egna låtar och komma med förslag till ändringar.
– Ofta kanske Lars har haft någon låtidé som han spelat in akustiskt. Sedan brukar vi jobba vidare utgående från det. Jag spelar till exempel gitarr på ett helt annat sätt än vad Lars gör, och Pekka spelar bas annorlunda, så man gör ändå sin egen grej av det. Men jag tycker det fungerar bra att jobba som så att den som får en idé provisoriskt spelar in låten, för att sedan kunna spela upp den för de andra. Då får alla en slags helhetsuppfattning om själva grundidén, som kan vara bra att ha som utgångspunkt, säger Andreas.

Parrelation mellan fem
Beslutsfattandet sker, enligt dem båda, demokratiskt (även om Lars skämtar om sin vetorätt). Är man oense inom bandet så får de skiftande idéerna ligga på hyllan ett tag, för att kanske plockas ner igen vid ett annat tillfälle. Det är mycket pyssel för att få allas viljor att gå ihop.
– Det är som att ha ett förhållande. Fast fem gånger mer komplicerat. Jag tror det är väldigt viktigt att man kan kommunicera. Att verkligen ta itu med duster ifall det uppstår sådana är nog en förutsättning för att det ska fungera, säger Andreas.
Lars håller med, och hävdar samtidigt att han tycker samarbetet fungerar mycket bra.
– Vi har ändå nått fram till en gemensam föreställning om hur vi ska låta. Det känns häftigt. Ibland kan det vara så att man har nött och nött med ett parti i en låt och ingenting blir bra. Sedan kanske vi bestämmer oss för att helt strunta i det gamla och göra något helt nytt, och då faller plötsligt alla bitar på plats. Vi har någon slags gemensam intuition som säger oss hur vi ska låta. Vi är som en kropp, säger Lars övertygande.

Prioritera
För att få allting att fungera krävs det att alla vill satsa lika mycket.
– Vi repar mellan åtta och elva på onsdag- och torsdagkvällar. Det är skönt att ha bestämt sig för det, så man slipper komma överens om nya tider varje gång, tycker Andreas.
Lars håller med honom:
– Man måste kunna ställa krav på varandra, annars blir det inget.
Bandet hyr en replokal vid Hötorget i Stockholm. De spelar in sin musik med hjälp av Lars hemmastudioanläggning och lägger sedan ut den på sin Myspacesida.
– Den överlägset bästa lösningen är att spela in själv. Det känns onödigt att betala för dyr studiotid, då resultatet inte skiljer sig åt, menar Lars
Andreas håller med:
– Tvärtom blir kvaliteten bättre då man spelar in själv. Man behöver inte stressa och kompromissa, utan kan i lugn och ro få det precis som man vill ha det.

Konkurrensen hård
Att detta är något de flesta som sysslar med musik har insett, resulterar förstås i en uppsjö av nya band. Allt fler vill höras, genom allt fler kanaler.
– Jag läste någonstans att det finns 300.000 registrerade band i Sverige. Det är kul att det är så många som vill syssla med musik, men det gör det förstås också väldigt svårt att utmärka sig, säger Andreas.
– Som musiker gör man nog bäst i att vara naiv och bara lita på att det ska gå på något sätt, menar Lars.
Att musiken finns på nätet underlättar på flera sätt. Till exempel så innebär det såväl en minskad kostnad som arbetsbörda att slippa göra demoskivor som sedan ska skickas runt. Istället räcker det med att skicka över en länk till Myspacesidan och försöka få spelningar på det sättet.
– Vår marknadsföringsstrategi går ut på att försöka bli kända som ett liveband. Vi vill ha så många spelningar som möjligt, säger Andreas.
– Det innebär också att vi vill vara riktigt bra när vi väl framträder. Vi har genomgående höga kvalitetskrav, betonar Lars.

Framtid
På frågan hur de i sina våtaste drömmar skulle vilja bli recenserade svarar de (snusförnuftigt!) att de tror det är viktigt att hålla distans till alla recensioner, oavsett innehåll.
– Det är klart det är viktigt att på något sätt förmedla vad som är kännetecknande för ljudbilden hos ett band. Men jag har svårt att tro att man kan rama in ett bands själ enbart med några referenser till andra band. Alla recensioner måste tas med en nypa salt, även om de skulle skrivas av sådana som älskar ens musik, säger Lars.
– Jag tror att vad man istället ska eftersträva är att bli recenserad flera gånger. Det visar att man är ett intressant band som folk vill återkomma till och vars utveckling folk gärna följer upp, menar Andreas.
De avslutar självsäkert med att säga att 2008 är tänkt att bli deras stora år. Och till Nyans läsare hälsar de:
– Vi ses ikväll!

LINNEA TILLEMA