Lockande blandad bukett i folkton
Folkmusikmässan ”Himmelen inom” gavs i Jomala kyrka i slndags med Cantilenakören, dir Elisabeth Karlsson, Ulvens döttrar : Johanna Grüssner, Isabella Sarling, Ella Grüssner- Cromwell-Morgan Anders Bergman, tenor Kjell Dahl, kontrabas, Daniel Andersson, saxofon, Guy Karlsson, piano, Markus Helander, slagverk
Ute faller mörkret, inne i kyrkan är det fullt av folk, belysningen är dämpad. Lockropen kallar från olika delar av kyrkan och förenas till ett. Folkmusikmässan med inspiration i Dalarna är inledd.
Det är bara att konstatera att Anders Nyberg, svensk musikprofil som engagerat sig mycket i afrikansk musik (bland annat frihetssånger från Sydafrika under apartheidtiden), kan sitt hantverk. Arrangemangen är enkla och slagfulla, med inte bara folkmusikimpulser utan också med slagsida till jazz och just afrikansk musik.
Energiskt
Dalakoralen ”Bereden väg för Herran” fick ett mera energiskt utförande än jag någonsin hört och var ett exempel på just det jazziga; det var slagverk, rytm och fullt ös. I kontrast till den energin fanns också många mer lyriska, mollbetonade låtar. Efterföljande ”Lyft upp din blick”, med en magisk inledning på fiddla och regnstav, var en sådan.
Körens klang var fyllig. De myckna nothäftena kändes dock främmande i sammanhanget (när sjunger man folkmusik från not…) och bidrog till att körens utstrålning verkade lite lam, jämfört med all energi som musiken bar. Jag kom på mig själv att njuta mer av att blunda och bara lyssna, även om sångarskaran var färggrant klädd i folkdräkt.
Johanna Grüssner som sopransolist överraskade positivt med sin raka ton och sina fina krusningar. Det kändes vackert och riktigt. Sin mera jazziga sida fick hon utveckla i improvisation med kören som ackompanjemang. Ett litet frågetecken var att man valde att låta solisterna sjunga i mikrofon – behövdes det?
En höjdare
I sin mångsidighet var ”Kom som ett barn till mig” en höjdare: tenor och sopran inleder lyriskt, lugnt medan kören tog över i en zick-zackande sats full av aktivitet, en fornnordisk rövarsång som slutar i ett stort rop, för att sedan tona ner i det, av solisterna introducerade lyriska temat. Och på den satsen svävade ännu solisternas improvisation.
”Himlar anamma!” hade ett liknande upplägg. Tenor och Ulvens döttrar i lugn och skönhet men sedan jazzar det loss med saxofon och sångimprovisation, till slut hakar kören på.
”Julens tecken” visade sig vara en Staffansvisa, signatur Nyberg. Solist i versen och körsvar, och mellan växelsången bjöds vi på ett rejält dalagung.
De omkring tio herrarna i kören fick visa framfötterna i ”I Betlehem”.
Den unisona sången klingade fint och homogent och ingick i skön förening med saxofonen. Damkören, bestående av ca 25 kvinnor, som svarade fungerade också bra men jag saknade lite tydlighet och märg i tonen.
Suggestivt
Avslutande ”Den signade dag” smög sig på mig suggestivt med låga pianotoner, så mjuka att det tog ett tag innan jag ens begrep vilket instrument som spelade. Johanna Grüssner krusar som en dalakulla med lite spänd tonbildning, afrikatrummorna och pipan kommer in och skapar en stämning av förväntan. Sen får jag då den klangfulla damkören! Och en väldigt fyllig och skön körklang när alla stämmer in – välsignade dag!
Noterna gungade i takt med musiken, och jag tänkte: uppför verket på nytt och släng noterna.
De ackompanjerande musikerna fyllde en otroligt viktig roll och tillförde uppförandet den drive och energi, som jag tidvis saknade i kören. Kanske har avsaknaden av den, ett samband med dirigenten Elisabeth Karlssons lugna och rentav sävliga utstrålning.
Hennes dirigering kändes trygg och pålitlig men kanske hade en gnutta mera udd tillfört kören den där lilla extra spänsten? Hur som måste jag ändå säga att jag upplevde att verket passade Cantilenas sångare väldigt bra, och att det verkar som om Karlssons sångutbildning har fört körens tonbildning framåt. Kvällen avslutades med begeistrade applåder. En välbehövlig gnutta ljus och glädje i vintermörket.
