DELA
© Nya Åland

Koivisto berör Ålandsfrågan i sin nya bok

President Mauno Koivisto berör bland annat Ålandsfrågan i sin nya bok ”Grannar – frändskap och friktion” som kommit på Söderströms. Ambassadör Ralf Friberg har läst den och skriver om den i Nyan.
President Mauno Koivisto fyllde i veckan 85 år. Som ofta är fallet följer Koivisto den låga profilens protokoll. En av Finlands bästa politiska journalister behandlar i Helsingin Sanomat – dagen till ära – den åldrade presidentens senaste bok ”Grannar – frändskap och friktion”.
Under sin pensionärstid har Koivisto gett ut flera böcker. Till de viktigaste hör hans föregående arbete: ”Den ryska idén: min syn på Rysslands historia”. Söderström samarbetar nu för tredje gången med det rikssvenska förlaget Atlantis.
Denna gång lovsjunger Mauno Koivisto inte enbart det nordiska grannelagets ära och den seger, som innebär att Finland har överlevt som självständig nation i förhållande till den stora grannen i öster. Det kan löna sig, att också ta del av hans synpunkter på de ytor där beröringen med grannarna har urartat till friktion.


Ålandsfrågan
Den som läser Mauno Koivistos senaste bok med åländska brillor, är förstås särskilt intresserad av att få veta hur författaren ser på Ålandsfrågan och särskilt på Sveriges roll den ödesdigra vintern och våren 1918. Då tog ju Sverige ett pantersprång mot Åland och blandade sig i spelet om öarnas herravälde.
Från ett fågelperspektiv på svensk nutidshistoria syns kanske det svenska predikamentet under det ”stora kriget” inte riktigt skarpt. Man minns borggårdskrisen lite tidigare, då kungamakten måste retirera, nationalinsamlingen för en pansarkryssare och Gustaf V:s tyska sympatier.
Sverige utfärdade en neutralitetsförklaring , men måste bevittna en störtsjö av marina incidenter och kränkningar av sitt territorialvatten.
Mauno Koivisto sammanfattar detta: ”Sverige var under kriget föremål för intensiva påtryckningar%u2026Tyskland ville att Sverige skulle delta i själva kriget, västmakterna för sin del ville att Sverige skulle bidra till att effektivera blockaden mot Tyskland”.


Till svensk fördel
Ett självständigt Finland 1918 var då och senare till svensk fördel, den berömda bufferten mot öst. I den inledande processen uppvaktade en åländsk delegation i Stockholm om svenskt beskydd. Bekymren i Mariehamn gav den svenske marinministern Erik Palmstierna en anledning att sända en flotteskader till de åländska farvattnen. Koivisto noterar neutralt: ”En del historiker ser här en svensk vilja att ansluta Åland till Sverige.” Och det hade inte varit Julius Sundblom emot.
Svenskarna lurade finländarna genom att förmedla falsk och selektiv information, säger Koivisto. Han tror att den kalfatrade marinministern agerade i hela regeringen Edéns uppdrag. Svenskarna lyckades övertala den vita expeditionen från fastlandet till Åland att lägga ned vapnen och skeppas till Sverige medan de hävdade att Mannerheim hade direkt bett om hjälp från Sverige, vilket inte stämde.


Tyskarna träder in
Den 5 mars gjorde tyskarna slag i saken. De såg till att det neutrala Sveriges lockelse eliminerades och Åland betraktades sedan som en del av den ”planerade tyska lydstaten Finland”.
Efter kriget följde sedan de bekanta diplomatiska skärmytslingarna inom ramen för Nationernas förbund i Genéve. Ålandsfrågan förblev, enligt Koivisto, länge en känslig sak för Finland och födde ”djup misstro”. En följd av demilitariseringen blev sedan att man i avsaknad av fasta fortifikationer på Åland satsade på att bygga pansarskeppen Väinämöinen och Ilmarinen jämte fyra ubåtar. Fredens öar fick den konsekvensen att ”Finland blev en marint aktiv nation” och att man i åratal ”lade ner 10 procent av statsbudgeten på krigsfartyg”.
På detta sätt har Ålands historia aldrig tidigare skrivits.


Vinterkriget
Mauno Koivisto är käringen mot strömmen när det gäller Vinterkrigets myter. Han påstår t.ex. att Finlands armé vid krigets utbrott 1939 var ungefär så väl utrustad som den kunde vara.”När det gäller produktionen och hanteringen av automatvapen med gevärskaliber kan man säga att Finland var ett föregångsland”. Den finländska försvarsberedskapen var rätt god i jämförelse med de övriga nordiska länderna. Det är ett påstående som till vissa delar gäller än i dag! Undantaget vore då det svenska flygvapnet.
Utrymmet tillåter inte ett referat av Mauno Koivistos tolkning av varför den ekonomiska unionen Nordek kraschade, som skäligen ofta hos Koivisto, framstår danska politiker som besvärliga och nära nog obegripliga.


Hårsfjärden
Det som verkar onödigt är att Koivisto fortfarande söker sak med Sverige beträffande ubåtsincidenterna i Hårsfjärden där han pekar på att Nato-ubåtar kan ha varit i farten. Saken borde nu, ett kvartssekel senare, utredas!
Han beskyller svenska regeringen för att ha smusslat med sin ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Det gav Finland ett sämre utgångsläge för att förhandla om livsviktiga näringsgrenar som träförädling, papperstillverkning och jordbruk, men i slutändan hann Finlands förhandlare ikapp svenskarna.


Hålla det man lovar
Mauno Koivisto avslutar sin bok med att formulera kärnan i Finlands utrikespolitik: goda grannrelationer. Det gäller i dag både de baltiska länderna, Ryssland och Sverige.
Följaktligen är det svårt att föreställa sig att Finland någonsin skulle kunna eller önska producera en statsman av Olof Palmes kaliber. Den som anser att Mauno Koivistos därför vore feg, kan rekommenderas att läsa hans memoarbok ”Ung soldat”. Och den som säger att Mauno Koivisto var alltför försiktig då han inte agerade som Danmarks Uffe Elleman-Jensen kan påminnas om att Koivisto tog sitt ansvar med djupt allvar.
Det man lovar, skall man kunna hålla.

RALF FRIBERG


redaktion@nyan.ax

Skribenten är före detta ambassadör i Aten och Köpenhamn, tidigare chefredaktör och journalist i dagspressen, nu kolumnist i tidningarna Västra Nyland och Vasabladet, och med familjeanknytning till Åland.