DELA
© Nya Åland

Karrentos lo-film tvåa

– Second place is first loser up, säger Johan Karrento (bilden) när det står klart att hans film Loi Loi är slagen av dokumentären We are together.
Det är uppenbart att Karrento är besviken. En Verastatyett hade suttit fint. På första åplats kom ”We are together av Paul Taylor och Teddy Leifer, som inte vara närvarande. Se recension av Karrentos film nedan, efter artikeln.
Champagnen bubblar, jazztonerna dansar längs väggarna och många har samlats för att mingla på restaurang Indigo. Det är lördag kväll och festen som avslutar filmfestivalen Vera är i full gång.
På bardisken står snittar och champagneglas framdukade, och gästerna förser sig medan de pratar med vänner och bekanta.
Bandet Vera What Club, bestående av gitarristerna Andreas Öhberg och Richard Palmer, violinisten Mikko-Ville Luolajan-Mikkola samt kontrabasisten Hampus Lundgren underhåller och får rungande applåder efter varje nummer. När de tar paus för att ge utrymme för andra programpunkter skanderar publiken ”Mera Vera! Mera Vera!” och konferencieren Mogens Lindén ser snabbt till att lova att bandet återkommer efter prisutdelningen.


Publikens pris
För prisutdelningen är det som alla egentligen väntar på. För elfte gången skall Verastatyetten delas ut och som vanligt har Torbjörn Eckerman snidat den i form av en kvinna. I år är det första gången kvinnan är iklädd byxor.
Verastatyetten är publikens pris. Vid varje filmvisning har publiken fått ge ett betyg mellan ett och åtta på den film det sett. På det sättet har man utsett festivalens fem bästa filmer.
– På femte plats har vi Donkey in Lahore och på delad fjärdeplats Salim Baba och Deadly Cargo, kungör Lindén.
Publiken applåderar entusiastiskt. Åländskan Anna-Linnea Rundberg står nämligen för idé och research för Deadly Cargo.
På tredjeplats hamnar svenska filmen Under stjärnorna och på andra plats Karrentos Loi Loi.
– Och på första plats har vi We are together av Paul Taylor och Teddy Leifer, meddelar Lindén.
Filmmakarna finns inte på plats för att ta emot Veran.


FST-produktion
Karrento däremot är närvarande på Indigo. När vi ber om en intervju med den bästa ålänningen på festivalen är Karrentos första kommentar:
– Second place is first loser up.
Fritt översatt tycker Karrento alltså att den som blir tvåa är den första av förlorarna.
Du är besviken alltså?
– Det var du som sa det.
Karrento berättar att han arbetat med filmen Loi Loi i ungefär ett år. Filmen berättar om lodjuret som 2004 dök upp på Kumlinge och som orsakade stora rubriker i åländska medier. Filmen är en FST-produktion som han gjort i samarbete med bland andra Leo Lundberg.
Har du hunnit se några andra filmer under festivalen?
– Ja några stycken.
Någon favorit?
– Min egen.
Med det lämnar vi Karrento att fira, eller kanske man skall säga sörja, andraplatsen.
Och vem vet, kanske han kammar hem Verastatyetten ett annat år.

MALIN LUNDBERG

 

En lo-berättelse i spåren

”Loi Loi”
Urpremiär på Verafestivalen på fredag kväll. Regi och foto: Johan Karrento, redaktör Leo Lundberg, klipp och ljud Pauliina Punkki, producerad för YLE/ FST5 av Inbreed Film, Loffa Wigelis-Wulff
Varje tid och varje samhälle har sina sagor, myter och berättelser. Och de behöver inte vara mindre verkliga än den så kallade verkligheten. Det främmande och okända har alltid kittlat människans fantasi. På skogen, i skärgården eller andra platser där det är långt mellan rökarna har de gemensamma berättelserna spelat en viktig roll både i helg och söcken. Nu finns dessutom mobiltelefoner och tidningarnas mess-spalter.
Detta inte sagt med avsikt att försöka göra lodjuret på Kumlinge till ett fantasifoster, men kanske för att påminna om att verklighet och fantasi inte alltid behöver vara helt skilda ting.
Intresserade
Johan Karrento och Leo Lundberg har intresserat sig för de folkliga berättelser som omgav det lodjur som gästade Kumlinge. Lon som många påstod sig ha sett. Lon som  rev katter och som fick de flesta som hade ärende ut på vägarna att spana lite extra. Lon som fick jägarna att utväxla lite menande blickar med varandra.
Under sex resor till Kumlinge fångade Karrento och Lundberg många timmar film om detta och har med god klipphjälp av Pauliina Punkki komprimerat berättelserna till en film på en halvtimme.
Premiären lockade nästan fullsatt salong och att många kände igen sig kunde man höra av både fniss, skratt och hummanden  i biomörkret.
Förståelse
Naturligtvis är också den här filmen ett redigerat utsnitt ur ett stort skeende men man har verkligen bemödat sig om att få med olika åsikter. Filmen tar kanske inte ställning för eller emot men andas nog en förståelse för skärgårdsbornas situation.
Poänger saknas inte. Vill man bara nämna en bevingad replik så är det när lagtingspolitikern Gun-Mari Lindholm säger:
– Man kan ju inte straffas för att ha skjutit någonting som inte funnits.
”Som vår varg”
När man lämnar premiärvisningen kan man också tänka på något som en festivaldeltagare från Dalarna sade i den efterföljande diskussionen.
– Det är precis som hemma fast där handlar det inte om lo utan om varg och vi har skog i ställer för färjor och vatten emellan oss.
Att man inte vet att lodjur skulle ha angripit människor och att vargen gör det ytterligt sällan spelar sist och slutligen en mindre roll i sammanhanget.
Filmen skall också visas på Kumlinge och småningom i tv.
Titeln ”Loi Loi” skall förresten inte uttalas låj låj utan lo-i lo-i (med långt o och kort i), som på den lokala dialekten.

JAN KRONHOLM
jan.kronholm@nyan.ax
tfn 528 466