DELA
© Nya Åland

Jakten på fingeravtrycken

Landskapsantikvarien Viveca Löndahl har föräldraledigt och vikarien heter Niklas Stenbäck.
Han frågar sig flera gånger per dag vad det är med arkeologi som attraherar.
– Men det är häftigt att lyfta på en krukskärva och se fingeravtryck.
Niklas Stenbäcks mamma heter Greta Stenbäck, född Bergendahl. Hon kommer från Seglinge och där har också Niklas Stenbäcks familj en stuga.
– Vi är mycket på Seglinge och vi bodde också där under en period på 90-talet. Jag har alltid tänkt att jag någon gång skall återvända och bo här en längre tid igen. Jag har alltid sett Åland som mitt andra hem.
Vikariatet sträcker sig ett år framåt.
– Sen får vi se vad som händer.
Hans arbetsuppgift är att leda museibyråns organisation inom de olika ansvarsområdena, till exempel Kastelholm, Bomarsund, museet och konstmuseet liksom byggnadsvården.
– Det är ett roligt jobb och jag trivs eftersom jag känner att jag kan bidra med något. Jag har erfarenhet av att organisera saker och ting och sett hur det fungerar på andra håll.

För att arkeologi skall bli angeläget måste man hitta utgångspunkten i dagens samhälle, menar han.
– Arkeologi är en form av reflekterande. Jag är också allmänt historieintresserad, och arkeologin erbjuder det långa tidsperspektivet. Man får distans till sig själv och det samhälle man lever i då man gräver bland skärvor från stenåldern.
Hur gammalt är det äldsta föremål du hållit i?
– Det är handkilar som är flera hundra tusen år gamla. Men sådana finns inte här utan i Afrika.
Hur känns det att hålla i så gamla föremål?
– Det är just det som är så häftigt. Det är direktkontakt med människor som levt för så länge sedan.

Det arkeologiska materialen på Åland är ”fantastiskt” menar Niklas Stenbäck.
– Det håller måttet också internationellt sett.
Finns det mycket kvar att upptäcka?
– Ja, det gör det. Ja det gör det.

Museibyrån har nyligen genomfört en omorganisation och det är Niklas Stenbäcks jobb att se till att organisationen fungerar.
– Det finns speciella förhållanden på Åland som man bör ta i beaktande. Jag känner väl till det lilla samhälle och dess för- och nackdelar.
Så vilka är fördelarna?
– Engagemanget och att man lär känna varandra på ett annat sätt. Rent geografiskt är det enkelt för allmänheten att ta sina föremål hit och studera dem här. Också på personplan kommer man varandra närmare i ett litet samhälle.
Vilka är nackdelarna?
– Det är ungefär som med stenåldern: ibland är det bra att skapa distans. Men jag tycker ålänningarna är ganska bra på det, det har alltid varit ett resande folk.

Niklas Stenbäck jämför Ålands arkeologiska position till Finland med Gotlands till Sverige.
– Här finns aningen bättre bevarande förutsättningar än i övriga Finland. Organiskt material, som ben, bevaras sämre i sura marker men bättre i kalkrika jordar. Här finns på en del platser kalk i marken.
De flesta arkeologiska fynd görs vid så kallade infrastrukturella satsningar. Innan en stor väg byggs gräver arkeologer igenom marken för att ta tillvara fynd. Enligt fornminneslagen är det så man måste gå till väga.
– Fördelen med sådana grävningar är att man inte alltid vet vad man kan hitta. Man gräver mer förutsättningslöst än under en forskningsutgrävning.
Norrböle, där man nyligen hittat lämningar från ett bostadsområde från yngre järnåldern, är ett sådant exempel.
– Vi har överlag lite kunskap om yngre och äldre järnåldern och just bostadsområden.
Fynden på dylika områden kan vara keramikskärvor, rester av eldstäder och huslämningar
– Tack vare ny teknik kan lämna in skärvor för analys och få reda på vad som fanns i skålen. Vi kan också analysera fetter som fastnat på skärvan och få veta mer om levnadsförhållandena för människan som använde skålen.

På hans bord finns konflikten kring stenåldersboplatsen i Glamilders i Saltvik Långbergsöda som markägarna kalhuggit.
– Jag hoppas att det snart löser sig. Jag utgår från att det går att lösa.
Hur mycket är förstört av stenålderslämningarna?
– Det är inte jag rätt person att svara på. Det är en arkeologisk detaljfråga som inte jag, men mina medarbetare är insatta i.
Kommer saken att undersökas?
– Givetvis.

Till Niklas Stenbäcks uppgifter hör också att organisera champagneärendet, som han kallar det.
Han liknar champagnefrossan vid guldfrossan som uppstår bland arkeologer om guld hittas.
– Det händer ytterst sällan att man hittar guld, det är något extraordinärt. Det handlar om att hantera känslorna och inte låta känslorna styra.
Vad är roligare, champagne eller krukskärvor?
– Champagne är i alla fall godare.

Karin Erlandsson

karin.erlandsson@nyan.ax