DELA

Beprövade symfoniska verk på trygg mark

Att en symfoniorkester, låt vara en mindre sådan, gästar vår stad hör till dyrbarheterna i vårt ibland lite begränsade, om än inte för ortens storlek obetydliga, kulturklimat.
Gävle symfoniorkester, en av Sveriges äldsta, framförde i två delar, den första med solisterna Kristina Hansson (sopran) och Björn Blomqvist (bas), musik av Mozart och Dvorák i fredags – den första i en rad konserter i ett samarbete med Landskapsregeringen.
Jag hör inte till de främsta entusiasterna av Mozarts musik, även om jag stundtals kan gripa dess harmoniska skönhets vidunderlighet och komplexitet; jag går sällan på renodlade Mozartkonserter eftersom jag under dylika, i synnerhet om det rör sig om hopplock av diverse operaarior, uvertyrer, konsertsatser och liknande, kan tycka att en viss monotoni och tristess uppträder.
Tonsättarens musikaliska verktygslåda och färgsättning kan här och där upplevas som ömsom alltför lättillgänglig, ömsom fabricerad efter rullandebandets princip: jämn, vacker, men, lite trist och ovarierad.
Fredagens konserts första del visade sig ändå bli en ganska underhållande kavalkad av varierade uppvisningar från Mozartrepoertoarens publikfriande delar: uvertyrer, arior och sånger som andades sin vanliga lätthet och elegans.
Jag tycker, för att nämna något som satte sina spår under kvällen, att vår egen Björn Blomqvist visade prov på hyfsad form när han framförde Enleveringen ur seraljen – Ha, wie will ich triumphieren!, även om han kanske ibland försvann en aning in i orkestern eller gjorde någon otillbörlig dragning i text och melodisk linje i de mer ekvilibristiska avsnitten.
Det stycke som gjorde störst intryck på mig under denna första del av kvällens musikaliska möten, var Kristina Hanssons framförande av E Susanna non vien – Dove sono från Figaros bröllop, en tolkning som fick rymd, rondör och lätthet. Stundtals är detta stycke musik, eller rättare sagt Hanssons röst, mättad med en varm, glödande intensitet, som tonar fram pregnant ur de mozartska harmonierna.
Läs mer i papperstidningen!

Martin Högstrand