DELA
© Nya Åland

Ta av dej skorna, Karl Henric är död

Lite tagna blev vi väl alla när vi hörde att Povel Karl Henric Ramel dött.
Hans verksamhet sträckte sig över så lång tid att flera generationer berörts av hans musik, hans glada och kloka ordsnickrande och hans uppenbarelse.
Och hans hattar.
När jag såg honom ”live” första gången hade jag just klivit ombord på Kecke Mörns kryssare Sea Cloud i Antigua, Västindien. November 1990.
Povel och sonen Mikael var ombord för att underhålla under galakvällen som inföll senare under kryssningsveckan.
Povel såg ut som …. tja, som Povel.
Ungefär som i TV.

Men han var ingen mysfarbror precis, det blev vi snabbt varse. En irriterad tvärvigg som höll sig för sig själv och mumlade eller fräste vid tilltal.
”Underlig karl”, tänkte vi som kunde hans glada låtar och hans bakgrund som knäppuppare och avslappnad entertainer.
Medan vi andra låg och slappade på soldäck och drack drinkar i baren satt Povel i sin hytt. Dagarna i ända, tycktes det. Gick man förbi hytten kunde man höra ett stilla musikmummel.
Så var det då dags för den stora kvällen. Alla uppklädda, solbrända och förväntansfulla inför mästarens programkväll i samband med supersupén.
Succé från första tonen!
Som ett porlande vatten flöt Povel ut över publiken. Hans händer lekte över pianot och den sure gubben hade genomgått en metamorfos; nu var han den drivne underhållaren som till synes obekymrat improviserande och charmigt och charmant snurrade upp publiken.
Vi var hänförda.
Så där fortsatte hela kvällen och en del av natten. Povel som knappt visat sig i baren jammade med Kecke Mörn och fartygets orkester, det var sång och glam, champagne, dans och skratt.
En glädjens knytnäve ut i rymden!

När lamporna så småningom släcktes, baren stängde och folk troppat av till sina hytter, stannnade jag och Katarina Mörn – Keckes dotter – kvar på soldäck. Det var en stjärnklar varm natt och vi halvlåg och stirrade upp på himlapällen.
Plötsligt hörde vi snarkljud bakom oss och där låg ett bylte och sov bara någon meter ifrån oss.
Vi satt kvar och drack upp våra drinkar, tittade till figuren som fortsatte att sova och gick sen mot trappan som ledde ned till hyttkorridoren.
Då öppnades dörren och där stod Povel Ramel.
Iförd nattlig skrud; en lång nattsärk och, naturligtvis, en nattmössa. Allt i samma randning.
”Har ni sett Mikael”, undrade han oroligt.
Vi pekade mot den sovande figuren.
Nästa dag fortsatte den fina resan. Och nu med Povel som den glade och utåtriktade gamäng han tydligen egentligen var.
”Jag har en sån rampfeber. Jag måste koncentrera mig innan alla uppträdanden. Sen brukar det gå hyfsat iallafall”, förklarade han sitt ickepovelska beteende innan galakvällen.

Och då förstod vi.
Timmarna och dagarna i hytten var finslipande och åter finslipande av en repertoar som han delvis antagligen framfört hundratals, kanske tusentals gånger tidigare.
Och det fick inte märkas. Inte att det handlade om en upprepning och absolut inte om finslipning.
Så fungerar en riktig yrkesman.
En friherre som inte var en så fri herre och så stor på sig att han inte längre brydde sig om sin publik.
Och jag gillade nattmössan.
För en sådan man vill man ta av sig skorna.