DELA
© Nya Åland

Spår…

ur en kommande bok, som en kärleksförklaring till Mariehamns litteraturdagar

I Biologisk enfald
Denna min lyckligaste vinter är också toppen
för allehanda mögelsporer och svampmycel.
Vi som utvecklats miljoner år för att överleva
kustklimatets fuktiga vintrar klarar
plötsliga köldknäppar förhållandevis bra,
även om det sker på bekostnad av vårens blomning.
I våra hus däremot spirar, växer och frodas
allehanda märkligheter och sjukdomar,
man har ändå mest annat i tankarna.
Det är mera i Sverige som lyriken kryllar av insekter,
blommor, blad och knoppar,
Carl von Linné och hela den biologiska mångfalden
och så strider man fortfarande om metaforen.
Jag är just nu inte i första hand intresserad
av växternas sexualsystem.

II Den stora dikten om kärleken
Jag har inte hunnit skriva Den stora dikten om kärleken
– ännu –
det kom så mycket annat i mellan:
de hostande barnen, skolassistentjobbet, isläget,
alla olästa böcker, soporna (Obs! Måste föras denna vecka!),
socialnämndsmötet, skolnämndsmötet, kulturnämndsmötet,
all tärande åtrå och längtan, veden,
blodsockerproven, mammas födelsedagskalas,
tevenyheterna, allt vakande.

III Mariehamn, tidigt en morgon
Den lilla fjuniga på småstadens BB-avdelning, de långa korridorerna,
klappret av narkosläkarens träskor, mannen som tyst stänger dörren till rummet där hustrun dött, blomkioskens tunga doft av nejlikor och fuktigt tidningspapper, flickan som cyklar till skolan, frassen som pissar i trappuppgången, kvinnan med yllemössa som stämmer träff med sin älskare, måsen som flyger ut över Svibyviken, färjan som angör hamnen med smällande klaffar, tidningsutdelaren som trött slänger sig i soffan, mannen som med tårar i ögonen
står med sin nyfödda i famnen.

IV Metamorfos
Människorna kryper ur sina kokonger.
Lutar sig mot solväggar, utan rädsla för att avslöjas.
Gråbleka och fjuniga söker vi oss
upp genom det hårda.
Kärlek är fruktansvärt.
Jag kommer naken till dej i den vårliga staden.