DELA
© Nya Åland

Fred Forsell: ”Silikon unnar Yoda”?

Det här med att skriva för hand, ska det vara något det?

Jag har sett flera larmrapporter nyligen: ”Krattor har bättre handstil än barn”, ”Unga kan inte längre läsa skrivstil” och ”Sjuåring försökte äta upp blyertspenna”, men jag har ändå svårt att känna den där riktiga oron.

Vad spelar det för roll om handskrivandet dör ut?

Visserligen finns det forskare som påstår att hjärnan snappar upp information bättre om man gör anteckningar för hand istället för på dator, men det finns också forskare som hävdar att det är svårare för kvinnor med stora bröst att lära sig fickparkera. Jag tror inte det är samma forskare, men helt säker vågar jag inte vara.

Och vet ni vem som alltid skrev för hand? Hitler. (Hoppla, den där meningen skrev jag för hand, och ni ser ju hur urbota korkad den blev.)

Närå, men jag menar bara att diskussioner kring ”handskrivandets konst” väcker känslor. Det är (glöm Hitler-liknelsen) ändå lite finare att skriva för hand, för det gjorde Platon och Strindberg, och vad tror ni DE hade sagt om tangentbord och knotig handstil? ”Och berättelsen hinner liksom VÄRKA fram om man skriver med en bra bläckpenna”, säger en uppburen svensk författare i en kolossalt kacknödig intervju.

Jag kan se min gamla mellanstadielärare framför mig. Jag kan liksom se henne darra av uppdämd ilska och frustration, detta slafsiga skärmfördärv som nalkas oss, ack och ve – och sen skulle hennes knogar vitna kring bunten med linjerade övningshäften i hennes händer.

Jag hatade de linjerade häftena. Där skulle man skriva: AAAAAAAAAAAAA och sen aaaaaaaaaaaa tills man dog, och det var på millimetern noga, och man satt där timme efter timme med sin förbannade blyertspenna, och så gick stiftet av, och pennvässaren framme vid katedern (enbart ni riktigt åldriga är med mig nu) gnisslade när man vevade på den lilla veven, och man vässte tills pennan var 2,5 centimeter lång, för man ville inte sätta sig igen. Och när man hade nått hela vägen fram till ÖÖÖÖÖÖÖ – då skulle man göra det igen. Men denna gång skulle man BINDA IHOP BOKSTÄVERNA!

Vad det gjorde för nytta? Jag vet inte, jag kan fortfarande inte skriva för hand. Eller läsa skrivstil.

Jag har en kollega, hon är lite över 50, hon var med på den tiden då man skrev AAAAAAAA i linjerade häften på en helt annan nivå än kidsen gör idag, och när jag läser hennes mötesanteckningar, då kan det låta så här:

JAG: Vad står det? ”Silikon unnar Yoda”?

HON: ”Sommarens lugna yoga”. Ser du inte?

JAG (uppretat): Och här då? ”Killillill en illilliill”?

HON: ”Kanske en intervju”. Det är skrivstil.

JAG (med gråtröst): Nej, du har ritat VÅGOR.

HON: Jag tror vi tar lunch nu.

Nej, det är inte heller optimalt att under en intervju göra sina anteckningar på en dator, för det är lätt hänt att man börjar surfa på fotbollssidor eller spela Tetris. Och på andra sidan skärmen sitter statsministern, som man har fått en personlig intervjutid med, och han säger viktiga saker, men man uppfattar inte ett ord, för det kommer ett sånt där långt Tetrisblock som kan rädda upp hela spelet.

”Ridå”, som man sade förr i krönikesammanhang.

Eller, om man skriver det för hand: ”Rill”.