DELA
© Nya Åland

Påkörd av tåget

Jag klättrar upp för en lång, ranglig stege och när jag tar en paus märker jag till min stora skräck att jag är på väg in i en rymdfarkost. Herregud, det stämmer – jag ska ju ut i rymden på en lång expedition! Hur fan kunde jag glömma det? Varför har jag inte förberett mig? Jag har ju inte övat eller%u2026 gjort någonting! Och varför är jag naken?
Då vaknar jag.
En dröm. Förstås. Jag ska inte åka till rymden.
Däremot ska jag bli pappa. I februari. Första gången.
Uppenbarligen är jag lite stressad. Jag menar, kolla in drömmen – kan man bli mer lättolkad? Det är ju genant. Vilken psykolog som helst skulle flatgarva: ”Idiot. Du ska ha barn, du är skitskraj, betala i kassan, tack och hej.”
Skraj är förstås bara början. Att bli förälder känns obeskrivligt overkligt. ”Som att bli påkörd av tåget%u2026 på ett fint sätt” förklarade en kompis.
Jaha. Tåg. Dåså.

Nej, varken jag eller Josefin – min älskade flickvän, den blivande mamman – känner oss speciellt förberedda. Vi har plöjt böcker, intervjuat vänner och stalkat gravida kvinnor på stan i jakt på kunskap, men faktum kvarstår: Vi är fakking nybörjare.
Fast vissa grejer har vi greppat. Den svällande magen, hudproblemen, humörsvängningarna%u2026
Jag kan symtomen.
Jag har dem allihop.
– Är det inte meningen att det är jag som ska svälla, säger Josefin en morgon och trycker ett finger i min löjliga kronblomkula som hängt sig fast som en gigantisk fästing på min fåniga kropp.
– Jag vet inte, fräser jag vresigt och smörjer in mina nya, illröda ansiktskvisslor med fuktkräm. Sen faller jag i gråt. ”Förlåt mig%u2026”

Klart man får utslag. Det verkar ju finnas så mycket att oroa sig för. Redan nu. Till exempel: Vi har hört att man ska tala med bebisen, för att han eller hon ska känna igen våra röster sen. På sistone har vi lyssnat mycket på en ljudbok, Stieg Larssons ”Flickan som lekte med elden”. Mycket spännande %u2026 men tänk om bebisen nu tror att det är Reine Brynolfsson som är pappan?
Dessutom: Josefin får inte cykla (halkrisken), inte promenera ensam (sluskrisken) och helst ska hon inte åka bil heller (bil, are you kidding me?) Helst ser jag att hon bara sitter ner och väntar. SÅ lång tid är det väl inte till februari? Hon kan väl lära sig sticka.
Och en annan sak: Vad är egentligen normalt? ”Jaha. Mår du bra? HELVETE! Det kan vara första tecknet på att nåt är FEL!” (paus för panik).

Vi pratade om sådana saker, och annat som vi oroar oss för, häromkvällen när vi låg och tittade på putmagen (hennes). Och vi kom till slut överens om att vi får lov att klara av det, med eller utan utslag och panikattacker.
Sen lekte vi. Vi släckte ljuset och körde med en liten ficklampa på Josefins mage. Efter en stund började bebisen röra sig och peta och sparka mot ljuset, så att magen buktade. Det var enormt. Jag kunde nästan känna tåget komma.
Jag längtar efter att bli påkörd.
Till sist pussade jag magen god natt, och viskade: ”Sov gott. Det här är din pappa som säger god natt.” Och sen förtydligade jag, för säkerhets skull: ”Din pappa. INTE Reine Brynolfsson.”

Freds krönika är en del av ett kommande gravidspecial i tidningen Mama.