DELA
© Nya Åland

Mellon har aldrig känts viktigare

När Samir och Viktor slet av sig skjortorna under förra lördagens Melodifestivalpremiär, och tuppigt blottade sina vaxade, deffade, ungpojksblanka bringor för miljoner tv-tittare – då var det så mycket mer än lite ofarlig dokusåpemjukporr för trötta familjelivsmorsor vi fick se. Det var ett statement och en kärlekshandling som betydde mycket mer än det lilla pirr du och jag kände i nedre maggropen inför de overkligt vältränade överkropparna.

”Det är viktigare än någonsin att förmedla en betydelsefull text i Melodifestivalen 2016”, skriver SVT på sin hemsida. Visserligen kan man debattera det betydelsefulla i Samir och Viktor-strofer som ”du och jag ska fucka loss” och ”Ååååå”, men i det stora hela går det inte att missa budskapet: Alla ska med. Varenda jävel ska bada naken på Sergels torg. ”Det finns plats för alla här, oavsett vem du är.”

Och så säger ovanligt många deltagare i år.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle sitta i tv-soffan med tröstchips i skägget och övermannas av känslan att Melodifestivalen kan vara vårt sista hopp. Men det hände i lördags.

Jag tror det var mellan Pernilla Andersson och Mimi Werner, mellan låtarna nummer två och tre, när kameran svepte över publikhavet i Scandinavium i Göteborg, som känslan kom. Jag halvlåg i soffan och betraktade alla de där glada människorna i publiken.

De viftade med rosa ballonger, de kastade slängkyssar, de kramades. Det var barn, vuxna, paranta kärringar och glada bögar, hipstertöntar och silikonbrudar, muskelknuttar och rullstolsburna, och gud hjälpe mig, jag såg dem plötsligt på ett helt nytt sätt. Medan kameran gjorde sin fjärde eller femte lågsniffning över det rosa, lite smaklösa gyttret påmindes jag om vilken inkluderande värld den är, schlagervärlden. Alla ska med.

Minns ni de där sköna åren då brunstövlarna låg under sina stenar och sov? Då tog man den där schlagersnällheten i vårt samhälle för given. Man till och med hånade hela spektaklet, rätt grovt och hårt, eftersom… tja, eftersom man kunde.

Men nu när Melodifestivalen börjar kännas som den ohejdade öppenhetens sista bastion, då vill jag be alla berörda om ursäkt: Förlåt mig, Melodifestivalen, jag fattade inte. Jag vill krama Anna Book och be henne dra sin ganska mediokra ”Himmel för två” inte bara en, utan två gånger till.

Jag vill dansa i neon, jag vill jojka med Pontare, ge Behrang Miri en riktigt mysig ryggmassage och jag vill hångla upp Bettan & Lotta och kanske Eric Saade. Och jag hoppas de förlåter mig.

Förra veckan , under ett helt ordinärt kommunmöte i Haninge utanför Stockholm, informerades de boende i trakten om planerna på en ny förläggning för ensamkommande flyktingbarn. Under mötet ställde sig en man i åhörarskaran upp och talade. Han var orolig, upprörd, agiterad.

Tänk om något av flyktingbarnen skulle ge sig på något av de svenska barnen? Tänk om de skulle ge sig på hans egna barn? Han avslutade sitt anförande med att lova att om något sådant skulle hända, då skulle han personligen se till att mörda det flyktingbarnet. Då applåderade de andra i salen.

Ja, musiken är ofta genomusel.

Men Melodifestivalen har aldrig känts så viktig som nu.

Fred Forsell