DELA
© Nya Åland

Jag gillar ändå den här staden

Sommaren 1981 såg jag ett dött får på stranden vid Glyfada beach i Aten. Jag var tio år gammal och hade min ringa ålder till trots fått följa med mamma och pappa på en veckas utlandssemester – något som på den tiden ansågs som något ganska ovanligt och fint. Inte som idag, när vuxna planerar semestrar utgående från vad deras bortskämda barn helst vill göra, och nästan får vara glada om de själva får följa med till Thailand eller Legoland.

Så ja, jag var en mycket stolt tioåring.

Jag minns inte fåret, men jag förutsätter att vi drog till en annan badplats efter det strandfyndet. Snäckor och maneter mellan tårna är en sak, ruttnande inälvor något helt annat.

Under Atenveckan blev vi också attackerade av en flock vildhundar. Okej, attackerade är ett starkt ord, men jag är säker på att en av dem morrade åt oss och blottade minst en gulvit hörntand när vi försökte mata den med överbliven pizza från mammas strandväska (vi beställde tre Vesuvio på ankomstkvällen, ovetande om att pizzorna var större än ”Gomorron Sveriges” magiska lyckohjul, vi åt av dem hela veckan).

En annan dag blev vår taxi påkörd bakifrån. Chauffören blev fly förbannad, för bilen var ny och glänsande, och han hade varit stolt som en tupp när han rattade oss genom den vansinniga trafiken – tills det small och han tappade både cigg och humör. Men han klev inte ur, utan fortsatte vingla på som vanligt. Ungefär då började vi fatta graden av anarki på de atenska vägarna.

Om man i dag frågade mina föräldrar vad de minns bäst av resan tror jag de skulle säga: Fåret, att man inte fick spola ner sitt bajspapper utan var tvungen att kasta det i en liten korg, avgaslukten på hotellrummet, pizzahundarna, taxikrocken, Akropolis, kotopoullo patates (kyckling med pommes), och den något kufiske släkting som motvilligt tog emot oss i sitt hus i utkanten av Aten under några timmar en eftermiddag.

Det var, som ni säkert förstått, en fantastisk vecka i ett land som snart skulle etablera sig som turistparadis.

Trettiofyra år senare besöker jag Aten för andra gången i mitt liv, denna gång med min sambo. Nu är läget ett annat. Stränderna är fria från fårkadaver, barerna är moderna och glansiga, och lokalbefolkningen ser inte så pjåkig ut den heller. Men det är kris utav helvete. En grådisig morgon pratar jag i telefon (på en raspig lina, hur är det ens möjligt med en modern mobil?) med en kollega i Stockholm, hon pratar om ett ”ödesmöte för Grekland” just den dagen.

Jag och min sambo märker inte ett dyft av det. Trafiken är lika vildsint som alltid och barerna är fyllda av både turister och rökande atenare med frappé i mustascherna. Staden myllrar. Men det räcker tydligen ändå inte. Min sambo är inte förvånad. ”Folk vill inte komma hit på grund av trafiken. Och för att det inte går att spola ner bajspappret”, säger hon.

”Var inte löjlig”, svarar jag på mitt vanliga, lite nedlåtande sätt.

Senare på kvällen, när jag står på knä framför den lånade lägenhetens toalettstol och grimaserande fiskar upp ett använt bajspapper som hamnat fel, tänker jag att hon kanske inte har helt fel.

Men jag gillar ändå den här staden.