DELA
© Nya Åland

Inte alls dags för lite förnyelse

Visste ni att man ska byta jobb vart femte år? Så sägs det. Tusentals ambitiösa jobbcoacher kan väl aldrig ha fel. ”Byt jobb vart femte år, annars stagnerar du”, säger de. ”Ditt varumärke slutar utvecklas i en positiv riktning”. Har ni hört så förfärligt. Det vill man ju inte vara med om.
Själv är jag inne på mitt femte år på kvinnotidningen. Klart det börjar skava lite i kontorsstolsstjärten. Av oro, främst.
För med jämna mellanrum dimper det ner mejl i inboxen från kollegor på förlaget som ”efter fem underbara år” har tänkt ”gå vidare” för att ”pröva sina vingar”, ”anta nya utmaningar” eller ”följa sin dröm och bygga en soldriven osthyvel” eller något annat modigt.
Att de vågar.

”Du kan väl börja frilansa igen?” frågar folk ibland, när den där femårsgränsen kommer på tal. ”Det vore väl skithärligt för dig?”
Ja. Tänk. Friheten. Att kunna bestämma över sin tid. Att kunna gå i infisen mörkblå morgonrock hela dagarna.
När folk frågar så, då brukar jag tänka på min förra frilansperiod. Jag satt isolerad i min etta i Sundbyberg. Nästan alltid i den mörkblå morgonrocken. Jag drack kaffe i bisarra mängder, pratade högt för mig själv, sjöng och kollade på Ellen DeGeneres på TV3. Ibland pratade jag i telefon med Leo. Långa, frustande samtal om journalistik, öl och Åland. När jag då och då fick skrivuppdrag dansade jag små krigsdanser av lycka, ibland med morgonrock, ibland utan – för att sen lägga mig på sängen och våndas över att jag skulle bli tvungen att jobba.
Jag minns inget alls av några pengar, vilket i efterhand känns helt rimligt.
Ja, det var en härlig tid.

Men jag minns också det andra: Nätter med hjärtklappning och sömnlöshet. Muntorrhet och ekonomisk härdsmälta. Den där oväntade viktminskningen som på kort tid gjorde mig tunnare än en nöjesnyhet i Aftonbladet. Mina skrattretande försök att gå upp de där kilona igen, med hjälp av otaliga Salami med extra ost från pizzerian i grannhuset.
De patetiska besöken på Åhléns nere i Sumpans centrum, där jag smet in på husgerådsavdelningen och smygvägde mig. Besvikelsen när jag fortfarande bara vägde 70,3. Den irrationella rädslan för att svimma och ramla in i en hylla med teflonkastruller.
Det var en tid då jag lärde mig att frihet och skräck kan vara väldigt nära besläktade och att panikångest inte bara är ett kul ord att slentrianmässigt slänga in i krönikor.

”Nej, jag är inte sugen på frilansandet, det kan omöjligt bli lika kul som förra gången”, brukar jag svara när folk frågar.
Kanske det ändå finns fler fördelar än nackdelar med att stanna länge på ett jobb. Som att man bara genom att lyssna på fotstegen vet att det är Kerstin på lönekontoret som går förbi. Klipp-klopp-klipp. Okej, tunga steg idag. Mens eller vaknatt. Möjligen bakfull.
Man kan gå in på toaletten och med ett snabbt sniff känna vem som varit där inne senast – parfymen förstås, vad trodde ni?
Sånt kan väl knappast kallas stagnation. Det låter snarare som att jag håller på att utveckla superkrafter.
Superhjältestatus skulle troligen vara positivt för mitt varumärke. Jag stannar nog ett tag till.