Det måste ju vara Jerry Seinfelds fel
Jag hade tänkt ett tag på smör.
Jag hade bestämt mig för att göra mig lite lustig över människor som inte tar bort det där överflödiga pappret som finns i smörpaketen, ni vet det där skyddande, guldglänsande extrapappret som sitter under locket, det som de allra flesta bara sliter loss och kastar i soporna.
Jag hade bestämt mig för att driva lite med dem, eftersom det verkar så oerhört märkligt att låta det där pappret ligga kvar – som om man på något magiskt sätt skulle kunna skydda smöret från att bli gammalt med ett litet, glansigt papper: ”Ja, bäst före-datumet var den tolfte oktober 2010, men jag har haft skyddspappret på hela tiden, så det är nog i fint skick. Ta en smörgås, bry dig inte om fluglarverna.”
Jag hade tänkt mig att den blinda tron på skyddspapprets övernaturliga egenskaper måste tyda på någon form av sjukligt pedanteri, eller någon annan personlighetsstörning, och att det således var fritt fram för en obekymrad krönikör att göra sig lustig över det, över den falska smörpapperstryggheten.
Men så råkade det sig så att jag någon dag senare stod i köket hos en god vän, en äldre kvinna, en mycket snäll och trevlig sådan, som ofta hjälpt mig med både ditt och datt, och hon stod lätt böjd i sitt brunmurriga kökspentry och ville bjuda mig på en smörgås.
När hon tog fram smöret visade det sig att hon hade skyddspappret kvar i asken. Jag stirrade på det. Hon märkte det inte. Istället vek hon omsorgsfullt upp ett hörn, tog en klick smör på den breda träkniven, och bredde det på en bit Skogaholmslimpa. Därefter garnerade hon prydligt med en bit rökt skinka. Hennes händer darrade lätt under hela processen.
Till slut vek hon ner skyddspappret igen, det glansiga, magiska skyddspappret, och lade in smöret i kylskåpet. Så vände hon sig mot mig, lutade sig mot köksbänken och suckade.
Och plötsligt, efter att hon tagit lite sats, kom det en lång drapa, nästan i en och samma utandning, om hur hennes man hade blivit sjuk, väldigt, oändligt sjuk, och att det antagligen inte fanns något hopp för honom.
Då tittade jag noga på henne. Och jag såg att hon såg så trött ut. Hon hade mörka ringar under ögonen, gråblek hud. Till och med hennes hår såg slitet och ledset ut.
Då tänkte jag på Jerry Seinfeld. Mannen som för många år sedan planterade ett frö i min generations kollektiva humorhjärna, ett frö som låg och grodde under något decennium, och som sedan växte upp till en planta som gjorde var och varannan vanlig människa till en ”iakttagare och syrlig kommentator av vardagliga småsaker”. Han fick oss att tänka på och prata om sånt.
Som hur allt man äter på flyget är pyttelitet. Som att det finns människor som står för nära när de pratar. Som hur många gånger man kan hälsa på en kollega under samma förmiddag. Som smörpappret.
Jag älskar sånt.
Jag tänkte att, förbannad vare Jerry Seinfeld, vars ”har ni tänkt på att”-humor gjorde så att det första jag såg i den här kvinnans kök var hennes smörpaket. Att hon var grå och kantstött av sorg såg jag inte förrän hon berättade det för mig.
Det måste ju vara Jerry Seinfelds fel, något annat kan jag inte tänka mig.
