DELA
© Nya Åland

De är inte kloka i Eckerö

Det är april år 2015 och på hela landskapet Åland råder lugn och arbetsro… på hela Åland? Nej! En stor liten kommun i väster, Eckerö, som styrs av ett gäng envetna tjurskallar, vägrar rätta sig in i ledet…

Näpp. Där slår jag igen den inbillade serieboken, för det enda Eckeröborna verkar ha gemensamt med ett klassiskt gammalt Asterixalbum, det är Obelix återkommande omdöme om romarna: ”De är inte kloka.”

De är inte kloka i Eckerö. Det är sant. Jag har massor av källor på det. Man kan faktiskt helt och hållet bortse från den nyligen upprullade skandalen med en ung kommundirektör som fått sparken av ett gäng [lägg in valfri synonym till klåpare här] och ändå komma fram till samma slutsats:

De är inte kloka i Eckerö.

En vän till mig – jag vet egentligen inte om jag borde säga det här – sökte en gång i tiden tjänsten som just kommundirektör i Eckerö. När en gemensam vän till oss, som vid den tiden bodde i nämnda kommun, fick reda på det, sa han lakoniskt till den arbetssökande: ”Om du får jobbet kommer jag att skjuta dig.”

Om orden uttalades i avskräckande syfte eller om det helt bara var ett krasst konstaterande – kanske är det så man välkomnar nyblivna tjänstemän i Eckerö – det vågade jag aldrig fråga. Tack och lov tog han inte det där jobbet.

De är inte kloka i Eckerö. När jag var yngre och hörde till gruppen bilburen ungdom vågade jag sällan köra dit ut. Under några år kändes det nämligen som om alla där ute, som till stor del hette Tommy och Conny, var totalt livsfarliga. Om de inte sprängde bilar på sina egna bakgårdar så sprängde de andras bilar. Eller husdjur. Eller mangårdsbyggnader. Eller så ordnade de knytnävskalas.

Inte knytkalas, som vi hade i stan, dit vi tog med lite glatt humör och en påse kall Karjala, utan knytnävskalas. Det var alltid någon som inte gick hem alls efter ett sådant. Och på deras släktträffar var det nästan alltid någon som blev av med en arm eller ett ben. Eller en släkting.

Jag har även hört mycket om fotbollsmatcherna i Eckerö. Inte matcherna i den jättelika, malplacerade fotbollshallen/nöjesparken/zeppelinaren, utan på en tovig gräsplan någonstans. En episod som jag hört berättas och minns speciellt bra är den med domaren som efter en riktigt ful fällning i straffområdet tilldelade ett lag både en straff och ett extra mål. Om jag inte missminner mig blev det slagsmål efter matchen, möjligen mellan domaren och någon i publiken. Sen sprängde någon en bil och sen gick alla hem.

Att rulla in med bilen i det där kända campingområdet är också lite obehagligt. Jag misstänker att de som bor där inte alls är turister, utan är Eckeröbor som lever där året om. Jag vet inte vad de döljer, men de känns hotfulla. En gång sparkade en av dem till passagerardörren på min bil, bara sådär, när jag långsamt körde genom byn för att försöka lista ut vilket av de där båthusen som varit med i ”Saltkråkan”. Jag vände snabbt om till stan igen.

Somliga tror att det beror på närheten till kärnkraftverket i Forsmark. Någonting med vattnet, säger de.

Oavsett om det är sant eller inte kvarstår faktum:

De är inte kloka i Eckerö.
Fred Forsell