DELA
© Nya Åland

Att tiga är allt annat än guld

Radio X3M har under våren haft sin antagligen bästa kampanj någonsin – sekaisin. Kampanjen har belyst frågor gällande psykisk ohälsa. Så otroligt viktigt.

I Finland lider var fjärde person av depression under något skede av sitt liv. Trotts detta är psykisk ohälsa fortfarande tabu.

Sanna Lundells sommarprat från ifjol påverkade mig djupt. Hon frågade sig varför man säger att någon är bipolär eller schizofren? Varför är man alkoholist eller narkoman? Man säger inte att någon är cancer eller Kumlingesjukan. Jag tror att sättet som vi talar om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar, som om det vore en del av människors identitet, ökar stigmatiseringen.

Populärkulturen hjälper ju inte heller till. Psykiskt sjuka skildras ofta som extremt farliga för allmänheten men sanningen är den att psykisk sjukdom oftast inte skadar någon annan än personen själv. Självmordsstatistiken är föga förvånande högre för människor som lider av psykisk ohälsa än för den övriga befolkningen.

Jag har själv en nära anhörig som lider av bipolär sjukdom. Hen tycker inte om att tala om detta, det känns genant. Jag tror verkligen det skulle vara lättare att hantera om det var fråga om en fysisk sjukdom. Man borde kunna prata om det på samma sätt. Som någonting otroligt jobbigt – ja, något som går att behandla – ja, något att skämmas för – absolut nej.

När någon som lider av en psykisk sjukdom har en sämre period kan det vara riktigt jobbigt. Hur mycket lättare skulle det inte vara om man vågade berätta och förklara hur det ligger till åt sin omgivning; ”Nej, vi kommer inte till middagsbjudningen – hen orkar inte det nu.”. När det är fråga om en fysisk åkomma tror jag att ribban är mycket lägre att att avboka saker och ting för att någon inte orkar, lättare för individen att förklara och enklare för omgivningen att förstå.

Psykisk sjukdom är skrämmande, men det går att behandla. Det går att leva ett bra liv. Men det blir bra mycket lättare med omgivningens förståelse och stöd.

För mina vänner brukar jag förklara att min nära anhörigas sjukdom är som diabetes. Hens sjukdom kommer alltid att finnas där, jobbig ibland och måste hållas koll på. Men om sanningen skall fram, så är det nog värre än så. Om det faktiskt var diabetes så skulle jag inte skriva hen. Jag skulle ha kunnat förklara för vänner, kollegor och skola de gånger, även om det inte är så ofta, varför saker inte är som det ska.

Samhället dubbelbestraffar de psykiskt sjuka. De lider av en sjukdom som liksom fysiska sjukdomar inte är självvald plus att de måste utstå samhällets fördomar. Samhället är myndigheter, sjukvården, skolor och du och jag. Vi måste skärpa oss.

Jag har en mycket förhöjd risk att drabbas av bipolär sjukdom. Om jag gör det, då tänker jag inte vara tyst – jag kommer att skrika. Ge mig stöd då.