Vad ska vi med MISE-koncernen?
Enligt renhållningslagen är det inte tillåtet att överge avfall. Inte heller får avfall hanteras okontrollerat. Lagen är detaljerad. Bland annat får man inte blanda olika typer av avfall. Enkelt uttryckt: avfall ska sorteras och får inte slängas hur som helst i sjön och naturen. Om något sådant sker blir det ett polisärende. Så långt behövs inte MISE eller någon annan kommunal motsvarighet.
För att kommunens invånare inte ska stå där med ett sopberg på tomten, kräver lagen att kommunen på något vis ordnar att de boende får avfallet borttransporterat. Lagstiftningen reglerar klart och tydligt vad kommunen får och inte får kräva av de boende.
Kommunens skyldighet är alltså att planera, organisera upp och därmed göra det möjligt för kommunens invånare att bli av med soporna. Kommunen får bestämma vad invånarna skall betala och den normala gången är att avgifterna fastställs av kommunens fullmäktige i demokratisk ordning utgående från vad avfallshanteringen kostar och utan vinstintresse för kommunen.
På Åland har vi i dag några dugliga renhållningsföretag som erbjuder all den service inom avfallshanteringen som behövs. Ett av dessa företag upprätthåller därtill en i internationell jämförelse mycket hög standard både ifråga om tjänster och utrustning. Att på ett bekvämt sätt bli av med avfall på Åland är i dag definitivt inget problem.
Renhållningssystemet skulle därför kunna fungera helt oberoende av kommunalt ingripande redan genom att invånarna följer renhållningslagens bestämmelser och vid behov anlitar tillgängliga renhållningsföretag. Så sker redan i dag inte bara i samband med tömning av slambrunnar och toatankar, utan faktiskt också ifråga om övrig renhållning.
Vad har vi då MISE till? Avsikten och förhoppningen med MISE, tillika svaret på frågan om MISEs existensberättigande, är att MISE – genom att på ett professionellt sätt upphandla alla slag av renhållningstjänster – skall kunna kontrollera prisutvecklingen på renhållningsmarknaden och därmed förhindra att renhållningskostnaderna skenar iväg under okontrollerade former!
En annan avsikt var att MISE – genom att styra upp hur avfallet uppsamlas och tas om hand – skulle bidra till rationaliseringsvinster, bättre sortering och följaktligen lägre kostnader för hushållen. I övrigt kan marknaden ta hand om hela renhållningssystemet utan inblandning av kommunen.
Varför blev det inte så? Ända från starten 2006 har MISE kommit att agera mjölkkossa med makt att fastställa tvingande avgifter och med den huvudsakliga uppgiften att hålla det icke marknadsanpassade bolaget, ÅPAB, under armarna.
Istället för att vara prispressare blev ”MISE-koncernen” kostnadspådrivande. Hushållen är inte längre uppdragsgivare till en myndighet som ska bevaka hushållens intressen. Istället har MISE ombildats från myndighet till ett affärsföretag. Ovanligt på så vis att man har makt att tvinga på alla invånare kostnader och tjänster som inte efterfrågas.
Någon priskontroll att tala om sker inte i dag. Istället är det fritt fram för renhållningsföretagen att fastställa sina egna prislistor. MISE ger inget skydd.
Varför inte låta renhållningsföretagen då helt ta över återvinningscentralerna, där renhållningsföretagets prissättning med eller utan årskort skulle kunna gälla. Klart att prissättningen kan bli hög, men knappast högre än med MISE-koncernens medverkan. Företagare brukar ha viss känsla för vad en tjänst får kosta för att den ska gå att sälja. Om MISE inte utför sitt uppdrag, dvs att hålla ordning på kostnader och avgifter, vad ska man då med MISE till?
Varför har det blivit så här?
Den grundläggande orsaken är förstås att alla inte har klart för sig vad myndighetsrollen innebär. Den andra orsaken är att nästan alla förslag – också de heltokiga – slinker genom en maktlös stämma. När stämman lyckades enas om att ”MISE-koncernen” skall brytas upp för snart ett år sedan, nonchalerades detta av styrelse och ledning, som fortsatte som om frågan inte ens skulle ha diskuterats.
Undantaget som bekräftar regeln var nu senast beslutet att inte tillåta att grundavgiften höjdes till 150 euro, men också det lägre belopp som fastställdes faller ändå inom den sedan länge uppåtgående trenden.
Vi har renhållningslagen. Vi har dugliga renhållningsentreprenörer. Vi har utmärkt renhållningsservice. Vi har polisen om någon skulle bryta mot renhållningslagens bestämmelser.
Vad mera behöver vi för att renhållningen ska fungera? Det hade förstås varit bra om MISE-myndigheten hade skött våra gemensamma upphandlingar och pressat priserna, men så blev det inte och renhållningen fungerar ju även utan. Troligen bättre än med MISE-affärskoncernen. Så vad ska vi egentligen ha MISE-koncernen till? Undrar
Jan Westerberg
