DELA
© Nya Åland

Nytänkande behövs i trafiken

Som en av dessa arma stackare som morgon efter morgon sitter i samma sega kö utanför rökerirondellen har jag väldigt svårt att förstå hur man tänker från trafikavdelningens sida. Varför i fridens namn tar man en från början fungerande lösning och förstör den så fullständigt?
Rökerirondellen var från början konstruerad så att det fanns smitfiler mellan alla avfarterna, vilket gjorde att trafiken flöt på utan onödiga stopp också i rusningstiderna. Problemet var uppenbarligen att en del bilförare saknade erfarenhet av dylika finesser, med plåtskador till följd.
I stället för att styra upp kunskapsbristen valde landskapet att försöka ”bygga bort” problemet. Vilket på sedvanligt sätt i stället skapade nya problem.

I dag har vi en lösning där man klämt ihop vägbanan inne i också de stora rondellerna så att endast en fil finns tillgänglig vid avfarterna. Teorin bakom det hela är att bilarna från infarterna enligt en ”dragkedjeprincip”
ska samsas om samma utrymme. Denna princip kräver dock en interaktion mellan bilförarna som ligger på en betydligt högre svårighetsgrad än den tidigare lösningen med smitfilerna.
Resultatet blev att den fördel en stor rondell har i form av förmågan att svälja stora trafikvolymer helt förlorades. I stället ökade köbildningen dramatiskt vilket leder till stressad körteknik och tomgångskörningens onödiga miljöpåverkan. Och vad gör landskapet då? Man bygger en ny smitfil mellan avfarterna till Mariehamn och Lemland på sidan om rökerirondellen.
Det ”löste” en liten del av problemet. Men i resten av avfarterna står det fortsättningsvis stilla.

Tekniken med att försöka bygga bort problem i stället för att förändra attityder och kunskapsnivå är ett sorgligt otyg som snarare skapar nya problem än egentligen löser något. I stället för att bygga bumpers i snart varenda korsning måste man lära folk att lätta på gasen. I stället för att bygga in dyra alkolås måste man vårda de alkoholproblem som ligger bakom fyllekörningen. I stället för att strypa trafikflödet borde man lära folk att köra i 2-filiga rondeller. Och så vidare.
Som jag ser det är dagens ”problemlösningar” bara bevis på oförmåga och otillräckliga resurser att ta itu med saker på det sätt som egentligen krävs. En grundläggande saknad resurs är trafikövervakningen som i dag är ett absolut minimum. Med fler polispatruller i trafiken efterföljs trafikreglerna bättre samtidigt som trafikrytmen dämpas. Vilket skapar en miljö som påverkar attityden positivt. Vilket bygger vidare på det som lärs ut i bilskolorna.
En öppen trafikstruktur skapar förmåga att svälja stora trafikmängder under rusningstiderna. Vilket dämpar miljöpåverkan och håller stressnivån nere. Vilket alla tjänar på.

Avslutningsvis undrar jag också hur man tänker i landskapet när det gäller kollektivtrafiken utanför stan.
Man vill minska miljöpåverkan och trafiktätheten genom att få folk att lämna bilen hemma. Samtidigt håller man bussturerna på ett absolut minimum vilket i praktiken omöjliggör bussåkande för majoriteten. Och ungdomarna hamnar i stället att köpa moped eller mopedbil och antalet olyckor med sådana inblandade ökar. För någon organiserad trafikutbildning får ungarna inte heller längre.
Man dumsnålar helt enkelt från myndighetshåll utan att förstå att helhetskostnaden blir mycket dyrare än ”inbesparingarna”.

Erik Schütten