När blev det fel att stå för sin politik?
För den som följt åländsk politik länge är det, ur ett historiskt perspektiv, svårbegripligt då Harry Jansson (C) återigen i en insändare går till angrepp på Ålands Framtids ordförande Axel Jonsson.
Med tanke på att Harry Jansson under sin aktiva tid som medlem i Ålands Framtid var den som kanske kraftigast drev frågan om ett utvecklat åländskt självbestämmande är det svårt att hänga med i hans nu omvända politiska övertygelse. Läser och hör man Janssons argument i dag verkar han snarare ha sällat sig till den skara han en gång i tiden så starkt kritiserade.
Redan under sin tid som chefredaktör för Ålandstidningen höll Harry Jansson den åländska fanan högt för ett utökat självbestämmande. Så här skrev han t ex i en ledare den 23 oktober 1998 under rubriken ”Lib-utspel i traditionell hukarstil”:
”Liberalerna lever i och med sitt färska uttalande än en gång upp till sitt rykte om ett hukarparti som alltid i första hand söker fel hos ålänningarna själva när klimatet österut kärvar. ”Riksadvokater” var ett uttryck som myntades redan före senaste lagtingsval 1995. Tydligt är att liberala ledningen vill se ett Åland som för en än mer defensiv och självutplånande politik.”
Det skulle aldrig falla mig in att i dag kalla Harry Jansson “riksadvokat” även om jag inte alls begriper hans totala politiska omsvängning till att stå sida vid sida med Barbro Sundback (S) – samma Sundback som vid den förra revisionen av självstyrelselagen inte endast reserverade sig emot förslaget att överta beskattningen, utan även mot ett övertagande av Posten och Ålands radio.
Jag dömer inte Harry Janssons politiska värv, det får väljarna göra. Däremot anser jag att Jansson borde vara försiktig med att kräva Axels Jonssons avgång för sin ovilja att backa ytterligare ifrån de principer Harry Jansson själv undertecknade i Gunnar Jansson-kommittén 2010.
Brage Eklund
Ålands Framtid
