Många kandidater – brist på policy
Reflexioner inför 18 oktober: jag ser att vi har ett otal kandidater; dels nya och lovande, dels etablerade och erfarna, som inte är blyga att utförligt och vidlyftigt deklarera sina vallöften (läs: förmenta ambitioner). Naturligtvis finns det också enstaka excentriker med smått absurda eller orealistiska aspirationer, men de är inte så många att det stör. Utan att nämna någon eller något specifikt förefaller ambitionerna mestadels välmenande men tyvärr inte särskilt relevanta i den verklighet en invald kandidat kommer att befinna sig i.
Undertecknad har tre modesta kriterier för att finna en valbar gruppering eller kandidat: absolut frånvaro av xenofobi i alla dess former, en trovärdig ekonomisk policy och elementär kunskap om stadsplanering. Detta finns inte åtminstone hos de etablerade partierna baserat på deras tidigare vandel och debatten inför valet tillför inget nytt.
Landskapets ekonomi tycks inte ens längre klara sig med de extraordinära intäkterna från PAF och otillräckliga pensionsfonderingar; stadens och Jomalas överskott är inte hållbara på sikt.
Jag tror att man underskattar de åländska väljarna eftersom internationella erfarenheter visar att en politik som inkluderar besparingar är fullt gångbar, vilket exempelvis högerns seger i Storbritannien och vänsterns Renzi i Italien visar.
Peter Andersson
Icke-kandidat
