Landskapets julklapp
Den senaste tidens debatt kring landskapets föregivna ”skatteavdrag” om 100 euro upp till 35 000 kan föranleda ett studium i hur landskapet självt ser på frågan. Med deras något hemmasnickrade formuleringar i budgetförslaget hävdas ordagrant att det rör sig om ett ”avdrag på löne- och pensionsinkomster i kommunalbeskattningen”, men ser man till kalkylen så kan inte detta stämma, utan vad som avses är en ”rabatt” på skatten om 100 euro.
Det kan utläsas ur summan om 1,3 miljoner som skall gottgöra kommunernas skattebortfall vilket motsvarar 13 000 ålänningars skatterabatt om 100 euro vardera. Tanken om att även de som inte beskattas alls också skulle få denna favör kanske är lagtekniskt problematisk men en sådan heterodox social gest har väl inte ens föresvävat landskapet.
Reformen motiveras inte av någon social omsorg då den definitionsmässigt missgynnar dem, som inte betalar 100 euro i skatt och det framgår också av att man vill inkomstjustera den övre gränsen till 55 000 för år 2019. Detta förefaller så godtyckligt och omotiverat att man kan undrar vilka eventuella finansiella olyckor denna högre inkomstklass väntas råka ut för under ödesåret 2019, eftersom landskapet vill förstärka deras köpkraft med någonting som approximerar 0,3 till 0,5 % per person?
Motiveringen är den klassiskt keynesianska då man skriver att åtgärden ”skall stärka de åländska företagens omsättning”. För att sätta den föresatsen i ett perspektiv kan konstateras att 1,3 miljoner utgör ungefär 1 promille, 0,1 %, av den åländska bruttonationalprodukten.
USA exempelvis stimulerar ekonomin genom att avstå från att skattefinansiera sina utgifter om en summa som motsvarar 3,5 % av BNP, så den åländska stimulansen lär inte bidra till någon extra julafton för varken konsumenter eller näringsidkare. Det keynesianska argumentet ter sig än mindre övertygande då man 2019 ”justerar” inkomstgränsen upp till 55 000 trots att denna tillkommande inkomstgrupp snarare tenderar att avkorta sina skulder än att köpa morötter på torget.
Ett skattesystem bör vara överskådligt, konsistent och uppfattas som rättvist. Överskådligheten blir inte bättre av att vi redan har ett s.k. ålandsavdrag om 5 % och av att den nu aktuella rabatten inte är ett avdrag fast det benämns så. Konsistensen ökar inte av att man inför en rabatt som är något helt nytt för vårt kommunalskattesystem och av att de inkomstklasser man anger helt saknar motivering och avviker kraftigt från det ena året till det andra (vad händer 2020?).
Redan det gamla ålandsavdraget var regressivt då procenter inte innebar någon favör för de lägsta inkomstklasserna. I fråga om rabatten kan man ju hävda att det finns en viss progressivitet då det kan se lite olika ut för olika delar av medelklassen men de som tjänar minst blir också här lottlösa. Löftet om andra åtgärder för denna grupp är lite förvånande då landskapet inte har många andra instrument än skatten och då lagstiftning gentemot kommunerna som medför ökade utgifter inte är populärt just nu. Det är bra nog om landskapet håller löftet om att kompensera kommunerna för rabatten också i framtiden.
Varken fördelningspolitiskt eller konjunkturpolitiskt finns det något skäl att införa detta främmande nya instrument i det kommunala skattesystemet. Att landskapet inte lyckas åstadkomma en meningsfull reform beträffande denna rätt okomplicerade skatt stärker inte tilltron till att de också skulle få något inflytande över mervärdes-, bolags- eller kapitalbeskattningar som inte bara är mer komplexa utan också har en internationell aspekt, där ogenomtänkta konstruktioner potentiellt får katastrofala konsekvenser.
Peter Andersson
