För en human narkotikapolitik
Fri från Narkotikas paneldebatt bestod främst av personer som stöder den traditionella synen på narkotika – nolltoleransen – förutom en av deltagarna; Nell Cohen. Cohen ställde upp som privatperson, och Brukarföreningen närvarade i publiken. Utan vårt deltagande hade det inte varit en debatt. Tillsammans skriver vi denna insändare.
Problemet med nolltoleransen är att den är orealistisk, men främst av allt skadlig för människors liv och möjligheter till inkludering. Precis som Göte Winé (S) säger, så får exempelvis inte ungdomar ta del av idrott om de tar ett enda återfall. Han säger att han vill skydda lagkamraterna genom denna åtgärd. En åtgärd som hade varit lämplig om personen testat positivt för ebola. Vem är det egentligen som ska skyddas här?
Vi har båda förlorat underbara människor i vår närhet, människor som hade räddats om vårt samhälle hade sett annorlunda ut. Till exempel läggs alltför mycket fokus på drogfrihet, och många verkar tro att alla behöver vård på ett behandlingshem. Som Simon Påvals (fältare) påvisade kan behandlingshem i för tidigt skede vara kontraproduktivt, likväl måste valet av behandlingshem baseras på den enskildes behov. Vidare behövs individanpassat stöd på hemmaplan, en vård som tilltalar de som behöver den, som inte ska villkoras och som ska starta utan krav på absolut avhållsamhet. Speciellt i de fall personen lider av samsjuklighet. I nuläget exkluderas de med svåra problem för att inte klarar av att leva upp till föregående krav, som även avråds inom ramen för vad som räknas som en god praxis.
En annan sak vi anser måste förändras är hur vi agerar inom ramen för nuvarande narkotikabrottslagstiftning. Innan en avkriminalisering sker bör polisen arbeta fram en praxis för att informera om möjligheten till åtgärdseftergift. En person berättade att denne åtalats för mer än tio fall av straffbart bruk av narkotika under de senaste ett och ett halvt till två åren. Inte en gång hade polisen sagt att det finns en möjlighet att åtalet förkastas om denne söker sig till godkänd vård, eller om omständigheterna i sin helhet är ringa (1998/39, kap 50, §7). Vore inte detta en bra ingång för att få in människor i behandling?
En avkriminalisering av straffbart bruk av narkotika är viktig för att röja barriären till vård, vilket även Duodecim (Finska Läkarföreningen) och social- och hälsovårdsministeriet påvisat. Det handlar om att se en problematisk konsumtion som ett vårdbehov, inte som en kriminell handling. Den största delen (85-90%) av de som använder narkotika på Åland har aldrig haft kontakt med polisen eller andra myndigheter på grund av konsumtionen. De är inkluderade i samhället och baserar konsumtionen på grundval av de risker drogen kan innebära. De som däremot har problem stigmatiseras, diskrimineras och kommer ofta i kontakt med polisen. Kriminaliseringen påverkar alltså de som är utsatta och i mest behov av hjälp vilket innebär att lagen upprätthåller ojämlikhet i samhället och därför är den direkt omoralisk och skadlig.
Nell Cohen
Emelie Holmström, ordförande i Ålands Brukarförening rf
