DELA

En ny idé? Drivkrafterna bakom kommunala reformer förr och nu

Det är inte första gången som en kommunalreform diskuteras på Åland. Riktigt omfattande var reformen, och även motståndet, för 150 år sedan när kommunerna först introducerades. Forskningen och ett ökande intresse för demokratins och lagarnas långsiktiga utveckling kan hjälpa oss att bättre förstå inte enbart dåtiden utan även nutiden.

Mitten av 1800-talet var en spännande tid på Åland och i hela Europa. Demokratiseringens vågor svepte i olika tappningar över den gamla kontinenten. Krav på jämlikhet, deltagande och rösträtt fördes fram till följd av industrialiseringen, urbaniseringen och spridningen av nya idéer och ideal. Ålänningarna hade tvingats ställa om sina näringar redan efter 1809, då handeln med Sverige försvårades. Jordbruket utvecklades och seglationen tog allt större plats i ekonomin.

Fram till 1865 var det kyrksocknarna som tog hand om inte bara kyrkliga frågor, utan också världsliga, såsom skatteuppbörden. Makten och kyrkan låg på den tiden mycket nära varandra och under den svenska tiden utfärdades i början av 1700-talet ’privilegier för prästeståndet’. Dessa privilegier betydde bland annat att församlingen (socknen) och prästerna ansvarade för lokala ekonomiska frågor.

Prästprivilegierna gällde på Åland fram till 1865 då kommunerna skapades genom en förordning om kommunalförvaltning på landsbygden. Socknarnas världsliga uppgifter togs då över av kommunerna. Kommunernas gränser kom då att sammanfalla i stort med socknarnas. Sekulariseringen av samhället och krav på allas lika rösträtt sammanföll med och påverkade dessa reformer.

1865 års förordning var ett av ståndslantdagens viktigaste första ärenden när den sammanträdde efter flera decenniers uppehåll år 1863. Tryckfriheten och kvinnors ställning fanns också med på dagordningen. Åland representerades vid ståndslantdagen av Anders Blomqvist, bonde ifrån Sund och Benjamin Sulin, präst på Kumlinge.

Förordningen om kommunalförvaltning diskuterades flitigt också på Åland till exempel vid en så kallad kapellstämma i Geta år 1867. De närvarande Getaborna konstaterade att det var omöjligt att inrätta kommunalförvaltning ’emedan denna kommun är i anseende till det ringa antalet lägenheter och mantal alltför liten att under närvarande penningfattiga tid vidkännas de omkostnader, som därmed var förenade, så mycket mer, som inom kommunen icke finnes lämplig person, hvilken med fullt förtroende till förmåga och erfarenhet kunde väljas till ordförande i kommunalnämnden’.

Man beslöt härmed att anhålla om förlängd tidsfrist och liknande ansökningar lämnades in av flertalet åländska socknar. Flera socknar anhöll om så långt som tio års uppskov. Ekonomiska faktorer och vikten av tillgång till goda förtroendevalda angavs oftast som tungt vägande skäl.

Förordningen från år 1865 om kommunalförvaltning på landsbygden, liksom motsvarande förordning från år 1873 om kommunalförvaltning i städer, gav både män och kvinnor rösträtt i kommunalstämman respektive rådhusstämman. Rösträtten gällde då endast självständiga kvinnor, d.v.s. änkor, frånskilda eller ogifta kvinnor som själva rådde över sig och sitt gods. Rösträtten gav inte kvinnorna valbarhet. Platserna i fullmäktige var reserverade för kommunens röstberättigade män. I landsbygdens nämnder kunde även kvinnor delta. Rösträtten på kommunal nivå blev avgörande mycket senare när Finland införde allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män i och med enkammarriksdagen år 1906.

Kommunalförvaltningsreformens genomförande på Åland innebar flera förskjutningar av makten, från kyrkan till världsliga institutioner. Böndernas och kvinnornas ställning stärktes.

Den kommunala självstyrelsen åtnjuter numera grundlagsskydd i Finland. I grundlagen fastställs att kommunernas förvaltning skall grunda sig på medborgerlig självstyrelse. Ålands självstyrelselag fastställer dessutom att kommunala angelägenheter hör till landskapets behörighet.

Diskussionen och utredningarna på Åland om en ny kommunindelning berör i grunden samma aspekter som för 150 år sedan. Finns det en hållbar ekonomi för nya kommunindelningar? Finns det tillräckligt underlag för förtroendevalda som har kompetens och intresse att företräda kommunens invånare – en allt brokigare skara?

Till de gamla frågorna har ytterligare en fråga tillkommit. Det är frågan om personlig integritet. I det medeltida samhället anförtrodde vi oss åt kyrkoherden och han och församlingen sörjde för sina medlemmar. Nu förväntar vi oss istället att medborgarnas intressen ska tillvaratas opartiskt, skyndsamt och med skydd för den personliga integriteten i sådana ärenden som vi numera uppfattar som privata och känsliga såsom mobbning i skolan, socialvård och äldreomsorg.

Våra politiker, våra tjänstemän och var och en av oss kan och bör resonera själva och i samtal med varandra på alla dessa tre olika nivåer: personlig integritet, demokratiskt deltagande och förankring av beslut, samt ekonomisk och administrativ effektivitet och hållbarhet. Balansen mellan integritet, demokrati och effektivitet är vad vi nu söker och eftersträvar.

Sia Spiliopoulou Åkermark

Docent i folkrätt, forskare, direktör vid Ålands fredsinstitut