Att strejka eller inte strejka – det är frågan!
Man gör många dumma saker i livet i brist på bättre förstånd – att strejka har hittills varit det mest obehagliga jag med vett och vilja gjort.
Varför alltså utsätta sig för det? Beroende på från individ till individ kan man under en kortare eller längre tid vid sidan om följa med orättvisor, svikna löften och hur vissa människogrupper i samhället nedvärderas trots sina viktiga, gällande sjukskötare läs livsavgörande, insatser – jag/vi Tehyiter klarar det inte mer.
När en människa eller en grupp av människor som väntat och väntat, litat och trott på de löften som utdelats till slut märker att de utlovade förbättringarna bara varit tomma ord som inte lett nånvart så har man två alternativ: att passivt fortsätta åse orättvisorna och på så sätt ge sitt stilla medgivande till att denna negativa trend får fortsätta eller att, som nu vi Tehyiter gjort, aktivt säga ifrån och kraftigt meddela att NU RÄCKER DET!
Vi har tidigare blivit lovade (undertecknat och daterat, svart på vitt!) arbetsvärdering och inget har hänt på 11 år – man häpnar!!!
Det känns beklagligt att vi uppfattas som obändiga eftersom vi vägrat att acceptera vidare förhalningar.
Man kunde tycka att istället för att bli kallade giriga så kunde man applådera att en ändå så pass liten grupp som 380 personer har modet att lyfta fram en diskussion som ingalunda är onödig eller opassande utan tvärtom en mycket viktigt diskussion att föra med tanke på framtiden.
Flera röster har hörts om att man inte själv heller har så bra inkomst och därför upplever det som oresonligt av oss tehyiter att strejka. Min övertygelse är att alla människor behövs men de som bokstavligen har människoliv i sina händer är värda mer lön än vi som inte har det (jag har det inte) och det är därför som det är så oerhört viktigt att arbetsvärderingen verkligen blir genomförd .
Vem vet hur länge vi skulle få vänta på den eller om den överhuvudtaget skulle bli gjord ifall vi inte tagit till så här drastiska åtgärder?? Nu finns det ingen återvändo för landskapsregeringen – de måste genomföra den.
Gällande kraven på höjda löner så vill jag upprepa mig (sagt detta i ett annat sammanhang, före strejken var ett faktum): – Det är inte pengar det handlar om – det är kvinnors jämlikhet både nu och i framtiden! Orsaken att det bara talas om pengar är att det är det ”måttet” som beslutsfattarna använder oberoende av vad som diskuteras. Kunde man omsätta i pengar den omsorg och kunskap som ryms innanför arbetesrocken på alla duktiga Tehy-medlemmar så skulle vi diskutera mycket högre belopp. Känns konstigt att bara vårdpersonalen skall belastas för allt besvär en ev. strejk leder till – har inte arbetsgivaren ett lika stort eller t o m större ansvar att undvika dylika situationer??! Det är en relik från en svunnen tid att man som kvinna skall tiga och tacksamt utföra sina sysslor år ut och år in och fastän man vågat yppa önskemål om bättre arbetsförhållanden men blivit nekad dessa så skall man bara tyst acceptera detta… Nepp!
Tydligen får det återupprepas i det oändliga och ändå kanske budskapet inte når fram: vid strejken 2003 utnyttjades skyddsarbetet av arbetsgivaren så till den milda grad att strejken varade 3.5 månader – inget önskvärt sett ur någons synvinkel – DÄRFÖR utförs inget skyddsarbete nu.
Det finns människor på sjukhuset som tar hand om dem som behöver sjukhusvård.
Till sist: jag, och många med mig, anser att även poliserna har för låg lön med tanke på den ovärderliga insats de gör i vårt samhälle – detta kommer hoppeligen att korrigeras i och med att utbildningen ändrat från och med detta år så att grundutbildningen blir en yrkeshögskoleutbildning som kommer att vara ca. 3 år lång – min varmaste förhoppning är att detta kommer att höja lönerna!!
Christina Cederhvarf,
Tehy-medlem
