Alla ledare borde testa riksdagen
En mandatperiod i riksdagen på fyra år börjar närma sig sitt slut. På en så relativt kort tid hinner det hända mycket. Speciellt i en så turbulent miljö som rikets politiska centrum är. Att byta ort och delvis språk efter 32 år i den lokala åländska politiken har gett flera utvecklande perspektiv på samhällsarbetet och på den egna rollen. Att samarbeta med helt nya människor från olika partier med mångskiftande bakgrund stimulerar. Att vara nära inblandad i den globala och europeiska verkligheten föder eftertanke. Att se den åländska verkligheten utifrån i ett jämförande perspektiv är klargörande.
Jag tycker mig ha utvecklats som politiker. Jag har stärkts i min starkt moderata ideologiska övertygelse som bygger på ett utvecklat socialt ansvar. Mina tidigare teorier om hur motparten (riket) tänker i åländska frågor har vidgats och förädlats. Min tro på en fortlöpande utvecklad självstyrelse som samhällsmodell för Åland har inte försvagats. Men behoven av tydliga mål och starka argument för Ålands utveckling har kommit att framstå som allt nödvändigare om Åland skall lyckas nå lösningar som är de bästa för Ålands egna behov.
Jag har i min kammare tänkt att Ålands politiska ledare borde få pröva på riksdagsmannaskapet en period var. Men när mandatet är bara ett, så blir det matematiskt omöjligt, förutom att det är politiskt omöjligt. För att sköta den 70% av landets lagstiftning som också gäller på Åland skall ledamoten vara folkvald och representera alla ålänningar. Men samtidigt skall ledamoten också vara en ”ambassadör” för lagting och regering i de frågor som faller under självstyrelsen. Inkluderande i en stor del av de många EU-frågorna.
Valsättet i den finska vallagen för val av Ålands enda representant är därför inte helt lyckat. Där borde säkerställas att den kandidat som accepteras av en majoritet av väljarna blir vald. Med nuvarande modell behöver det inte gå så. Det är skäl att överväga en lagändring, kanske enligt den irländska modell som presenterats av professor Djupsund med att väljarna i valet kryssar för både sina huvudalternativ, andrahands- och kanske tredjehandsalternativ.
Hur som helst – riksdagsuppdraget är synnerligen intressant och utvecklande för vilken åländsk samhällsarbetare som helst. De nya perspektiven, erfarenheterna och kontakterna bör alltid utnyttjas i nära samarbete med självstyrelsens ledning i lagting och landskapsregering – oberoende av dess sammansättning – till deras hjälp och nytta.
Riksdagen har nu i dagarna sex, oftast hela dagen, hela kvällen och långt in på natten, debatterat statsbudgeten för 2007 efter att den genomgått intensiv utskottsbehandling i tre månader och där ändrats blott ytterst marginellt (mest i väganslag på olika håll i landet).
Tre av dagarna har vi ägnat åt knapptryckningar, omröstningar, som låser en till pulpeten i plenisalen under sammanlagt 6-7 timmar då vi tar ställning till nästan ettusen ändringsförslag. Då känner jag mig nog mest som röstboskap eftersom min princip är att stöda landets regering i budgeten oberoende av alla fina men ofta nog populistiska och ofinansierade förslag som främst oppositionen lockar med.
För Ålands del är finansieringen i budgeten välskött genom det årsbelopp på 0,45% som uträknas enligt självstyrelselagen och genom den svängning som vi fått regeringen att göra i sjöfartspolitiken. Så till 99% är budgeten här en riksangelägenhet utan åländska intressen. Men rösta i de nästan 1000 ändringsförslagen måste jag ändå.
Förhandlingar om PAF-frågan, utvecklingen av självstyrelsens ekonomidel, organisationen av Ålandsfrågorna inom regeringen, Ålands EU-medverkan och lagstiftningen om sjöfartsfinansieringen är nu alla upplyfta till rätt nivå: statsministerns kabinett. De ligger nu där och mognar under jul- och nyårshelgerna för att under januari-februari kunna visas upp i delvis nya skepnader. Jag har ganska gott hopp om några goda resultat av den processen.
Under tiden önskar jag Er alla en God Jul och ett riktigt gott nytt 2007!
