DELA
© Nya Åland
Foto: Kiki Alberius-Forsman

Saga blickar tillbaka på ett sagolikt liv

Saga Fagerström sitter uppklädd i fin blus, blå väst och pärlhalsband vid fönstret. Hon tar min hand. Länge och mjukt. Och ser in i mina ögon. Varmt och intensivt.

Hon är född 1916. Mitt under första världskriget. Tanken svindlar.
Saga växte upp på en bondgård i Storby, hon var yngst bland 14 syskon.

– Vi hade det bra. Vi var ofta i skogen och lekte med kottar, minns hon.

Redan i skolåldern fick de många syskonen hjälpa till med olika sysslor.

– Pappa hade hand om vägen till Marsund, där lastade vi på grus och sand och krattade. Vi fick arbeta för maten på den tiden, säger hon och kommer snart underfund med att det var länge sedan.

– Jag är ju så gammal så det är hemskt, skrattar hon.

Ungdomsåren var de roligaste åren, hon for med vänner på dans runt om i bygderna.

– Och på somrarna brukade vi slå gräs på gamla åkrar i Skag. Då for vi dit på kvällarna, kokade mat i en buske och slog på nätterna. Daggen gjorde det lätt att slå.

Saga gick i skola på Hinders och senare på lanthushållsskola i Hammarland Näfsby.

Redan i skriftskolan träffade hon Rudolf Fagerström, som vuxit upp med tolv syskon på Eckerö Finbo.

– Han stod där vid gärdsgården och tittade länge på mig. Han sa att jag var vacker. Jag hade långt lockigt hår på den tiden.

Men det skulle dröja innan de båda ungdomarna blev ett par.

Saga flyttade till Sverige och arbetade på en cykelfabrik i Uppsala och serverade kaffe på en militärförläggning.

Senare blev hon kallskänka på Eckerölinjen och bredde räksmörgåsar i tid och otid.

– Jo, det blev ju många räksmörgåsar med åren, intygar hon och ruskar på huvudet.

Läs hela artikeln i måndagens Nya Åland.