DELA
© Nya Åland

Nu lever Carl-Johan en dag i sänder

Född: Den 16 juli 1960 i Pargas.
Bor: På Måsvägen i Mariehamn.
Familj: Barnen Christian, 23, Camilla, 20, Philip, 12, och flickvän i Åbo.
Gör: Sjukpensionär och stadspolitiker.
Födelsedagen: Firas med öppet hus ombord på segelfartyget Pommern mellan 18 och 20. – Alla vänner och bekanta är välkomna, jag bjuder på smörgåstårta och litet dryck, hälsar jubilaren.

Det börjar som en vanlig födelsedagsintervju.
Carl-Johan Wikström bjuder på kaffe och pratar om sånt som man pratar om när livet hittills skall summeras. Det är studier, jobb, barn, sport, förtroendeuppdrag.
När han gick på Norrvalla folkhögskola i Pargas på 70-talet för att bli idrotts- och ungdomsledare delade han rum med ålänningen Åke Scott.
– Vi kom bra överens med en gång och blev riktigt goda vänner, sådana som man vet att man har med sig genom livet.
Carl-Johan flyttade hit. Jobbet som planskötare på Idrottsparken, och fritiden med allt som sommaren kunde ge en ung man, kändes bra. Han talar med värme om midsommarfirandet på Föglö med Åke, hans kompis Hasse Mattsson och deras vänner.
Hans framtid fanns på Åland.


Handboll och bowling
Efter värnplikten, då han blev undersergeant , kom han tillbaka till Mariehamn och blev ungdomsledare. Han drog igång IFKs handbollslag, som nådde division 3, och han bowlade i division 1 med MIFK.
– På 80-talet hade jag det åländska rekordet, 1.089 på fem serier.
Han utbildade sig till sjöbevakare, tjänstgjorde på de flesta stationerna på Åland och var med när sjöbevakarna våren 1981 fällde trotylladdningar mot en ubåt i den åländska skärgården.
– Det var spännande, det pratades mycket om att det fanns ubåtar i våra vatten men jag var faktiskt med om en ubåtsjakt som gav resultat.
Men Carl-Johan led av sjösjuka som i längden gjorde det omöjligt att fortsätta som sjöbevakare, och han blev tvungen att byta bana.


Bra kongressplats
Lasse Wiklöf tipsade om att tjänsten som vaktmästare på lagtinget var ledig, Carl-Johan sökte den, fick den, och jobbade där i 25 år.
– Folk pratar om hur viktigt kk-huset kan bli för konferensnäringen på Åland, men de vet knappast hur många och stora konferenser som ordnats i självstyrelsegården genom åren. Alla möttes där, från politiker till läkare som var specialiserade på cancer eller könssjukdomar. Och det ordnades massor av kommersiella konferenser. Företagen hade förstås varuprover som delades ut till deltagarna.
En gång blev det en massa blöj- och tampongpaket över som jag fick dela ut bland personalen.
Arkipelags chef Erik Janzon var en jäkel på att ragga konferenskunder, men lika viktigt var att det var lätt att ta sig hit med flyg.
Och en fungerande, tät flygtrafik till Stockholm och fastlandet är ett måste om Åland skall få den konferensbusiness som hägrar, säger Carl-Johan.
– Men jag tror faktiskt att vi skulle ha klarat oss med lagtinget.


Jobb gav resultat
Han gav sig in i politiken i unga år. Som ordförande i stadens fritidsnämnd jobbade han hårt för ungdoms- och idrottsprojekt.
– Det är jag stolt över. Alandia Cup, till exempel – i början var det bara fyra lag. Nu är det vår största återkommande turistsatsning och det är smockfullt i stugor och skolor. Pr-mässigt var nog den första boxningsgalan med Paolo Roberto den största grejen. Han berömde mig personligen och det kändes bra. Boxningen har sina negativa sidor, men det evenemanget satte Åland i blickpunkten.
De nya utomhus-gymanläggningarna vid Baltichallen och Backeberg skaffades på Carl-Johans initiativ. Och han jobbade för att stadens krigsveteraner skulle få fria läkarbesök, med mera.
Han konstaterar att han aldrig blev invald i lagtinget – men det var nära. I valet 1999 fick han bara en röst mindre än partikamraten Mats Perämaa, som blev invald.


Sjukdomen
Carl-Johan visar upp en utmärkelse – Finlands kommunförbunds förtjänsttecken i guld.
– De fick bråttom att ge det till mig innan det var för sent, säger han och ler litet grann.
”För sent” .
Det betyder att ingen var säker på att han skulle kunna ta emot utmärkelsen i dag.
Och femtioårsbjudningen nu på fredag har legat i vågskålen ända sedan han fick beskedet att han har obotlig cancer.
Hur började det? Han minns inte riktigt. Det hände att han mådde illa på morgonen, eller kastade upp en hamburgare han nyss hade ätit.
En gång på färjan till Åbo åt han något som fick honom att må riktigt dåligt. Han klagade, och personalen plockade bort den maträtten från menyn.
Men det var Carl-Johan det var fel på.
Och det var hans flickvän som först anade att något var på tok. Han gick till en läkare som skickade honom på en gastroskopiundersökning. Det visade sig att cancern var så långt gången att läkarna inte tyckte att det var någon idé att operera.
Hur lång tid hade han kvar? Ett par månader, gissade de.
Det var för över ett år sedan.


Motion och semester
Nu tar han starka smärtstillande mediciner och får cellgifter, men annars lever han ett så vanligt liv som möjligt.
Han motionerar så långt krafterna räcker. I fjol unnade han sig en semestervecka i Venedig. En läkare opererade in en protes i matstrupen och tack vare den kan han åtminstone äta litet mat som vanligt. Men han lever mest på flytande föda.
Vid årsskiftet blev han sjukpensionär. Det skedde efter en besvärlig tid på jobbet då hans avdelning skulle omorganiseras och han var osäker på om hans skulle ha ett jobb att gå till. Det tog mycket på krafterna, men han har gått vidare och väljer att se det positiva i livet.
– Kärleken ger mig kraft och kampvilja. Jag vill leva för mina barn och jag hoppas att de får ett bra liv när jag är borta. På sätt och vis är det litet roligt att jag satt 16 år i kyrkofullmäktige. Jag har kristna värderingar, men nog är man väl borta sedan när man dör.
– Men nu lever jag, och jag tar en dag i sänder.