DELA
© Nya Åland

Guy Frisk tröttnar aldrig på att måla

Guy Frisk / 75 år

Namn: Guy Frisk
Född: 17 augusti 1934 i Lovisa
Bor: i Lumparland Krogstad
Yrke: konstnär
Familj: hustrun Ulla och fyra barn.
Födelsedagen: firas inte.
Guy Frisk är född i Lovisa. Han har alltid varit intresserad av konst och efter gymnasiet började han studera vid Konstindustriella läroverket, eller Konsthögskolan som den idag heter. Därefter blev det mera konststudier vid Akademin i fyra år.
– Under studietiden målade jag hus om somrarna för att ha pengar till vintern.
Guy hittade en annons i Hufvudstadsbladet om en ledig tjänst som teckningslärare på Åland. Han skickade in sina papper och fick ett års provanställning som sedan förlängdes. När han slutade var det efter 17 år som teckningslärare i Ålands lyceum.
– Jag lärde mig mycket mera där än vad jag någonsin lärde mig på min utbildning.
Guy berättar att åtminstone 28 av hans elever gått vidare inom konsten och lyckats bra.
– Jag säger inte att det är min förtjänst, men det är otroligt roligt att se att så många av dem lyckats.
Ofta kommer gamla elever fram på utställningar och hälsar, berättar han.
– Det är jätteroligt när de kommer och dunkar mig i ryggen och så pratar vi om gamla minnen från lektionerna.
Hur hanterar man alla elever som säger att de “inte kan”?
– Det är bara att få dem att sätta igång och visa att det inte bara finns en väg att gå utan att möjligheterna är oändliga. Man måste få bort rädslan och alla förutfattade meningar som skolan tyvärr ger barnen. De lär sig hur katten ska sitta med svansen och hur ett äpple ska ha ett blad och så vidare. Det är hårt att jobba bort och man måste få dem att våga pröva sig fram.
Varje år ordnade Guy och eleverna en stor utställning med upp emot 300 verk som de gjort under året. Ibland hölls utställningen på museet och alla fick vara med.
– För mig var det viktigt att alla fick vara med och ställa ut. Det är ju inte för de som redan kan och vill som jag jobbar, utan för de som tror att de inte kan.

Tröttnar aldrig
Sedan Guy slutade på Ålands lyceum har han hållit på med egna projekt. Den stora ateljén hemma i Krogstad Lumparland blev färdig 1980.
– Jag har jobbat varje dag i 59 år nu med det här och jag tröttnar aldrig på det, tvärtom. Är jag en eller två dagar borta från arbetet så går jag bara och vankar. Det finns ingenting som tar slut, det ena ger det andra. Det är som om man skulle se en lång film som aldrig tar slut utan bara ändrar karaktär.
Guy berättar att han brukar plocka fram sina äldre verk lite då och då och se vartåt det drivit.
– Stilen och uttryckssättet ändras genom åren, men man känner ändå igen att det är jag som gjort målningen. Det är roligt att ta fram gamla verk från femtio- och sextiotalet och se vilket humör man var på och vilka funderingar man hade då. Man förvånas ibland av skillnaderna och hur tiderna förändrats.
När Guy börjar jobba med en utställning utgår han ofta från ett tema. Sedan börjar han med att breda ut helt vita papper över golvet och sätta igång.
– Hela processen tar mellan tre och fyra år innan allt är färdigt. Bilderna ska höra ihop och man ska kunna härleda någon slags samhörighet från början till slut.
Guy berättar att han har tre till fyra utställningar hemma som aldrig visats. I snitt betyder det ungefär tio års arbete.
– Men tiden är inte bortkastad. Jag tar fram målningarna igen och funderar ut något nytt av dem.
På golvet i ateljén ligger ett antal sönderklippta nummer av National Geographic. Guy använder sig av urklippen i sina målningar.
– Jag gillar National Geographic, de har bra papper och fint tryck.

Politikerporträtt
Att ge sig in i politiken har Guy aldrig funderat på. Han har dock gjort en serie målningar, föreställande politiker, som han inte vågat ställa ut.
– Folk märkte direkt vilka det var och jag känner väl att flera av dem är ganska elakt framställda.
När Guy kör in i en vägg och inte kommer vidare med sina verk målar han alltid självporträtt. Självporträtten han samlat på sig genom åren är tänkta att bilda en självbiografisk utställning, efter hans död. En svepningsserie, kallar han det.
– Jag tror att alla människor på något sätt spelar teater. När man vaknar på morgonen och ser sig i spegeln är man sig själv till en början, men börjar genast att göra om sig för att gå in i en viss roll. Tanken med mina självporträtt är dels att berätta om mig själv i olika skeden i livet, dels att betraktaren ska känna igen sig i de roller jag spelar i mina olika porträtt.
Guy packar för tillfället för sin 94:e utställning. Den kommer att hållas i Helsingfors och handlar om hur människan blivit mer och mer som en passiv robot.
– Vi förstår inte varifrån saker kommer eller hur det fungerar. Den teknologiska förändringen är så snabb att ingen hinner sätta sig in i den. Vi trycker bara på knappar och sen går det som det går.
Oroar du dig för att dina bilder ska vara svåra att förstå?
– Nejdå, budskapet får gärna vara lite svårt att förstå. Man ska inte bli serverad allt på ett fat utan det ska komma utifrån sammanhanget och kräva en stunds betraktande och grubblande.
Guy berättar att han aldrig gjort en enskild målning som kan beskrivas som ”bäst”.
– Alla mina arbeten bildar en serie som tillsammans berättar något.

Filosoferar gärna
Rymden har alltid varit ett stort intresse för Guy. Han följer tv-serier som Star Trek med stor fascination.
– Jag tycker att det är intressant att se hur andra människor föreställer sig att det ser ut ute i rymden.
Hur ser du på framtiden?
– Jag försöker nog att vara positiv, även om det är svårt. Om vi inte får stopp på de globala försämringarna som sker så ser det ganska mörkt ut. Men självklart kan det vända ännu, det har ju historien visat.
Filosoferar du mycket?
– Jag har väl aldrig varit intresserad av att studera filosofi men jag sitter ofta och filosoferar för mig själv. Det är jätteviktigt att man kan tänka själv och bilda sin egen uppfattning. Det är nog därför jag inte tycker om det politiska tänkandet där andra människor redan tror sig funderat ut allt och sen är det upp till folket att gå och välja det minst onda alternativet.
Guy tycker att det är viktigt att man inte försöker tvinga på andra människor ens egen världssyn.
– Alla måste själva få ha friheten att känna efter var man finns någonstans, att uttrycka sig och bilda sin egen uppfattning. Vi är i allt för stor utsträckning fängslade av färdigkonstruerade förordningar och åsiktsmönster.
Vad är din största önskan?
– Att få jobba så länge som möjligt med det jag gör.

AXEL KRONHOLM

axel.kronholm@nyan.ax