DELA
© Nya Åland

Från glassflicka till Godbybonde

Namn: Doris Adele Clemes, född Lundqvist.
Född:
Den 18 juni 1920 i Godby.
Bor: På De gamlas hem i Jomala.
Yrke: Pensionär, tidigare hovmästare.
Intressen: Stickar Moder Teresarutor.
Familj: Dottern Soili Svahnström, två barnbarn, fyra barnbarnsbarn, och fler på kommande i höst.
Födelsedagen: Firas med bjudning på De gamlas hem på födelsedagen den 18 juni efter klockan 14.00.
Hon sitter och stickar vid fönstret där hon ser trafiken på Godbyvägen. Mellan björkarna svänger bilarna av i korsningen mot Jomala kyrka.
Här kan hon minnas sin tid som glassflicka, tiden när hon gnodde tvätt mot tvättbräde på Godby sjukhus, att hon serverat snaps till marskalk Mannerheim och att hon efter många år med tungt arbete som ensam mor slutade som bondvärdinna i Godby och sålde markområden både till Erik Mattssons butik och Godby skola.
Doris Clemes flyttade till detta rum på De gamlas hem i december. Här sitter hon nu och stickar. Och stortrivs med allt på hemmet.
– Jag är en lycklig människa, summerar hon. Jag har fått leva ett lärorikt liv och inte mött en enda elak människa. Alla har varit snälla.

Mormors råd
Vi som kör förbi kan ju tänka på att därinne sitter Doris med alla sina minnen.
Hennes liv är som en roman.
Pappa var polis och högg också gravstenar, mamma tog hand om de fyra barnen. Men Doris var bara 11 år när föräldrarna skildes och hon flyttade till mormor på Föglö, för att gå tre år i skola där. På sommarloven var hon barnpiga i Mariehamn.
Tre saker lärde mormor henne:
1. Du får aldrig ljuga.
2: Du får aldrig stjäla.
3: Du ska akta dig för unga pojkar.
Doris anhöll om att få gå i skriftskola ett år i förväg för prästen Cederqvist, hon var bara 14 år då.
Hon måste arbeta och började som tvätterska på Godby sjukhus.
– Vi tvättade på tvättbräda på den tiden. Ibland sköljde vi tvätten i Färjsundet.

Glassflicka
Året därpå blev hon glassflicka i Mariehamn och gick runt med kärra i stan och sålde glass i hamnen och på krogarna åt Verner Söderlund.
– Vi arbetade alla dagar och skulle få 250 mark i månaden, men jag sålde mest en månad och fick då 300 mark och köpte mig en cykel.
Då vet du hur man ska vara som försäljare?
– Jo, det är lätt, man ska vara vänlig mot alla och alltid göra sitt bästa.

Promenera och prata
En sommar var hon hemhjälp i Sverige och blev bekant med en ”flicka” som hon ännu håller kontakt med – hon är 88 år i dag.
Doris var med när Färjsundsbron invigdes 1938. Hon arbetade då som servitris på café Flora mitt i Mariehamn.
På Socis spelade en musiker som uppgavs vilja lära sig svenska. Det var hon som skulle lära honom.
– Äsch, en gubbe, tänkte jag. Han var 17 år äldre än jag, men vi började promenera runt i stan och pratade hela tiden och vi började tycka om varandra. Vi förlovade oss 1939, men så kom kriget och han blev inkallad till militärmusikkåren i Björneborg.
Doris läste en Hermodskurs i finska, sökte till Restaurangskolan i Helsingfors och studerade där fyra timmar om dagen och gjorde sin praktik åtta timmar dagligen.

Ensam kvinna
En dag fick hon höra på skolan att hon skulle utföra sin praktik på restaurang Savoy. Hon gick dit och blev stoppad i dörren av en man som visade sig vara Kurre Melander från Mariehamn.
– Ensamma kvinnor släpptes inte in, och ännu mera otänkbart var det att hon skulle få arbeta där, men då dök Rasmusen upp i dörren, han som drivit Socis, och han kände igen mig som glassflicka och så fick jag praktisera där nio månader. Mesta tiden klippte jag kuponger, det var ju sådana tider då.

Mannerheimare
En kväll fick Doris vara med och servera vid ett bord. Hon neg och stod beredd.
– Talar fröken svenska eller finska? Varifrån är lilla fröken, frågade en man. Aha, från Åland, där har jag haft mycket roligt!
Sedan uppmanade han mig att slå i snapsen. Den skulle vara upp till brädden. Hon fyllde på droppe efter droppe tills glaset var mer än välfyllt. Då tog han det, rakt upp, vred bara på armbågen och stjälpte i sin snapsen.
Det visade sig att mannen var marskalk Gustaf Mannerheim.
– Det kallas än i dag för att ta en Mannerheimare. Det gällde att vara stadig på hand när man hällde upp och det är jag fortfarande.
Hon håller upp högerarmen utan minsta darr!

Tillbaka till Godby
Det blev arbete i Nådendal och över sommaren bodde hon och en kamrat i en lekstuga. En natt vaknade hon av att sängen darrade.
– Nu är det krig igen, sa min kamrat och vi for ut med filtar runt oss och gömde oss under syrenbuskarna. Det var blixt och dunder och ett plan störtade inte så långt från oss.
Julen 1941 gifter hon sig med sin musiker, sedan ses de inte förrän i maj. Hon flyttar till Björneborg. Juldagen 1944 föds dottern.
Några år senare konstaterar Doris att äktenskapet inte går att rädda. Hon skiljer sig, arbetar och bor i Åbo och Norrskata, tills hon blir erbjuden att köpa tillbaka barndomshemmet i Godby. Men för det krävs pengar. I Sverige arbetar hon på NK på dagarna med att sälja herrslipsar och varje kväll serverar hon på Frälsningsarméns restaurang.
1953 kan hon och dottern flytta in i Godby. Då har Doris varit borta från Åland i 13 år.

MC till jobbet
Hon arbetar som hovmästare på Socis i stan och kör motorcykel (!) till jobbet varje dag.
– Sedan blev det så att bonde söker fru, som det heter, skrattar hon. Jag träffade Nils Clemes och fick lära mig arbeta i ladugården. Det var en underbar tid, jag trivdes med bondlivet. Vi gifte oss 1961.
Doris undervisar en tid servitörer, då man startade vuxenutbildning för kockar och servitörer i Godby i gamla sjukhuset. Det var början till det som i dag är Ålands Hotell- och restaurangskola.

Roliga onsdagen
Efter en sjukdomstid avlider maken 1972.
Så var fattiga och arbetsamma flickan Doris plötsligt bondänka med ansvar för gården Mellangårds mitt i Godby och skogen därtill.
– Roligast de åren var att umgås med barn, en grupp skolungdomar brukade komma till mig på eftermiddagarna, vi kallade det ”roliga onsdagen” och vi hade så skojigt ihop. Vi ritade och stekte plättar ihop. Mycket roligt har jag också haft med grannfamiljen Demanders barn.
Jo. Mycket har varit roligt och lyckligt genom åren och avslutningsvis kan Doris konstatera att hon följde mormors alla råd.
– Jag aktade mig faktiskt för unga pojkar. Båda mina män var betydligt äldre än jag.

Text och foto


Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax