DELA
© Nya Åland

”Stora hårda hus förstör det som är vackert”

Marika Hausen lever i ett mysig lägenhet inredd med möbler och tavlor som får en att glömma nutiden. Jag sätter mig ner på en beige soffa delvis gjord av mörkt trä.
Din inredning ser ganska viktoriansk ut. Varför har du dessa ålderdomliga saker?
– Det beror på många saker. För det första har jag ärvt en stor del. Dessutom höll jag på med arkitektur och konsthistoria. När man inter håller på med 1800-talet så glömmer man lätt bort en del mysighetsfaktorer. Sedan är jag allergisk mot den kalla vita som är så populärt nu under 2000-talet.
Varför har du ärvt en massa saker?
– De tidigare generationerna har väl samlat på sig och sedan har de ärvt det vidare i linjen ända tills vi kommer ner till mig. Jag tänker skicka det vidare till mina barn sen.
Hur kom du in i arkitekturen?
– Säg det? Jag börja läsa konsthistoria. Konst och arkitektur är väldigt nära besläktat. Det är lätt att hamna i de kretsarna vilket jag också gjorde. Något som jag tycker att är viktigt att säga är att jag tycker verkligen inte om att Mariehamn ska bygga sexvåningshus
Vad är huvudproblemet?
– Det man inte har förstått, är turismen. När man kommer till Åland så är det trähusen, träden, plantorna som de vill komma till. De är sagolika. Jag har själv inte bott på Åland hela mitt liv. Om man börjar planera stora hårda hus förstör man det som är vackert. Sedan ska man inte riva de gamla husen. Man har dock byggt ett vackert trähus till exempel vid Östra Esplanadgatan. Om de ska bygga måste de fortsätta i de banorna.
Varför tror du de gör detta?
– 60-talet är ju den period som Åland inspirerar inspireras av. Man måste reglera detta i stadsplanen. När man har en stad med viss kultur så ska man ha ett visst mål för staden. Det skall inte brytas på grund av någons ekonomiska vilja och lust att bygga.
Vem skulle du villa hälsa till?
– Jag har ju fyra barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Jag vill gärna hälsa till min dotter som har fullt upp med sina barn nu. Kerstin eller ”Kisse” som hon annars kallas.

Anouk de Vries