SÖK
MENY
Vad är ett hem?
Den symboliska aspekten av begreppet “hem” är känsloladdad och svårbeskriven, likväl subjektiv. Filosofen Alfred Schütz analyserar 1945 den hemvändande. Han skriver att hemmet är där man utgår ifrån, den plats som en människa ser att återvända till när han är hemifrån. Den hemvändande är en person som kommer hem för gott, och inte enbart för ett kort besök. Uttrycket att “känna sig som hemma” inger intimitet, bekantskap och förbindelse – det råder scheman och system man känner till och fungerar. Men vad om jag aldrig avser att återvända till det som primärt är mitt “hem”? Om jag aldrig har känt mig som hemma där?
Efter studenten fyller vi mitt flickrum med det som varit mitt liv de senaste tre åren i Vasa. Jag är hemma i lilla Kristinestad igen, samtidigt som jag känner mig hemlös. Som om jag befinner mig i en parentes. I det blanka stycket på sidan i en bok innan nästa kapitel börjar. Jag har inte lyckats få något sommarjobb och allt är ännu oskrivet och oklart tills universitetets antagningsresultat kommer. När jag blir erbjuden ett sommarjobb som servitör i Mariehamn tar jag omedelbart emot det. Kvällarna på Brasserie Ångbåtsbryggan var långa, Äventyrsgolfens pommes de godaste, promenaderna runt Mariehamn många och jag byter bok efter bok med min granne – en bokbytarhylla som då fanns utanför stadsbiblioteket. Åland är inte bekant för mig sedan tidigare, men jag känner mig friare än någonsin. På en plats där jag inte känner någon är min sociala ångest som bortblåst. “Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig” säger Too-ticki i Trollvinter (1957). När jag på vägen bakom huvudscenen till Rockoff stöter på bandmedlemmarna i ett då för mig okänt rockband, tackar jag ja till att sitta vid deras bord på efterfesten på Kino. 2023 ser jag dem igen på tv-skärmen när de tävlar i Melodifestivalen.
Jag kliver av båten tillsammans med väskan som jag fått låna av farmor och farfar. Det är åtta år sedan jag senast stod på åländsk mark. Väskan är fylld till bristningsgränsen med det som kommer att vara mitt lilla liv på Åland i sommar. Jag kånkar den gigantiska kappsäcken upp för trapporna till mitt nya, om än tillfälliga, hem. Tänker att det är skönt att jag inte behöver göra det igen förrän om tio veckor, när jag lämnar paradisön. Samtidigt känns det en aningen skrämmande. Jag saknar redan min katt som varit en självklar del av min vardag de senaste fyra åren. Hur kommer det kännas att vakna utan någon som ber efter mat, att komma hem utan någon som möter en i dörren med gula ögon och ett jamande?
Jag har haft och har många hem. Mer än att det skulle bringa mig en upplevelse av hemlöshet, ser jag det istället som en ynnest och rikedom i mitt liv. Överallt finner jag hem i rum, platser, situationer och människor. Nu gör jag Mariehamn till mitt hem, precis som jag gjorde för åtta år sedan – men lite annorlunda.
