Redan under min andra vecka på Åland lyckades jag bli en timme försenad till jobbet. Ibland blir man sen av olika orsaker, det händer den bästa och har även hänt mig innan. Däremot har jag aldrig förut blivit försenad på grund av måsar. Ja, alltså fågeln – du läste rätt.

Dagen innan hade jag kommit hem till ett otroligt skränande. Över huset susade en hel skock måsar runt och runt. Lite som korpar eller fladdermöss flyger runt en ominös herrgård i en barnfilm. På gården står damen som bor i nedre våningen av huset med en skyddande cykelhjälm på huvudet, och hon ropar: ”Vi har måsungar på gården!”. Illa kvickt flyr jag in i huset. Jag vet minsann vad dessa fjädrade marodörer är kapabla till, och särskilt i sammanslutning till sina ungar.

För några år sedan fanns det måsungar på bakgården till lägenhetshuset jag då bodde i. Mitt på gården, ovanpå en lampstolpe, hade nån jädrans mås tyckt det vara passande att ha sitt bo. På bakgården hade husets invånare sina bilar och där fanns även husets soptunnor. Från balkongen kunde jag se grannar hukandes springa undan den dykande och skriande måsen. Jag förvarade mina sopor på balkongen ett tag, tills jag kände att nu får det vara nog. Ingen mås var i sikte när jag begav mig ut över gården med de illaluktande soporna, som fått sola sig i den bastu som balkongen blev på sommaren. Jag trodde att jag klarat mig undan när jag rörde mig tillbaka mot huset – tills jag plötsligt hör det där illavarslandet skriet. Måsen kommer mot mig, dyker ner om och om igen medan jag skrikandes och samtidigt hukandes springer bort från stridszonen. Det var onekligen en roande scen som utspelade sig för grannen som stod på gården.

Den här gången är jag däremot beredd, tänkte jag. Men när morgonen väl kommer ser jag något fasansfullt utanför fönstret – tre små måsungar. Och just på ett sådant ställe att jag omöjligt kan lämna gården utan att gå precis intill dem. Tänk att något så sött och litet kan inge sådan fasa. Det är ju förstås inte ungarna jag är rädd för, utan de beskyddande seniormåsarna. Jag ringer redaktionen, för att meddela om situationen jag sitter i, som förstås får sig ett gott skratt. Därefter ringer jag varje myndighet jag kan finna på Åland, men ingen kan hjälpa mig. ”Det är en lite intensiv period med måsarna just nu, men hoppas du kommer ut ur huset, lycka till!” säger någon i luren. Jag känner mig helt handfallen, som värsta stadsfjollan. Jag textar hela min bekantskapskrets som följer med måsdramat i realtid. Men jag kan ju inte tillåta mig vara gisslan i eget hem, så slutligen tar jag mod till mig. Till mobilskärmen, som spelar in för eftervärlden att se, säger jag: ”Okej, nu inleds uppdrag måsgate”. Och jag beger mig ut på krigsfältet – med ett uppfällt paraply som min enda rustning.