Stratosfäriska polarvirveln

DELA

Det är kallt just nu. Väldigt kallt. I går morse när jag skulle till jobbet visade bilen att det var -18 grader. På jobbet fick jag höra att det på vissa platser till och med varit -21.

För en vän av vinter är detta inget problem. Snarare tvärt om. Jag trivs som fisken i vattnet.

Jag ska avslöja en hemlighet: under både vintern och sommarn ägnar jag mig ohemult mycket åt väderprognoser, med tre olika vädertjänster. Men det är inte bara morgondagens prognos som lockar. Jag är också intresserad av säsongsväder. Nitzan Cohen, meteorolog på SVT, är en av mina stora favoriter. Han gjorde tidigare säsongsprognoser (eller ja han var väldigt noga med att inte kalla dem för prognoser) där han gav sin syn på hur till exempel en sommar eller vinter kunde bli. Han gjorde det genom att jämföra med tidigare år, som hade liknande globala väderfenomen.

Nitzan Cohen har lärt mig mycket. Till exempel om den arktiska oscillationen som påverkar polarvirveln – ett lågtryckssystem med kall luft över polerna som liksom håller den kalla luften kvar i (i det här fallet) arktis. När den sedan går sönder (vilket den gör ibland) är det som att den kalla luften rinner ner över klotet.

Nitzan har också lär mig om den Nordatlantiska oscillationen, ett väderfenomen som förekommer över Nordatlanten och påverkar vilket väder som når oss. En positiv NAO kan skapa lågtryck över Skandinavien medan en negativ NAO (till exempel en Grönlandsblockering eller Nordatlantisk rygg) kan knuffa ner lågtrycken över kontinenten och dessutom försvaga den västliga luftströmmen. Det utgår jag från möjliggör den beryktade rysskylan.

SVT gör inte längre den här typen av framtidsspaningar. Träffsäkerheten var, med facit i hand, så där. Men det var i ärlighetens namn inte det viktigaste att få veta hur vädret ska bli i februari redan i oktober. Ibland är förväntningarna viktigare än själva resultatet. Och jag har lärt mig mycket på kuppen.

Så tack för det Nitzan, hoppas du börjar med de riktigt långtida prognoserna igen.