SÖK
MENY
Sommaren jag blev vuxen
Visning. Fem telefonsamtal med tre banker. Lånekalkylatorer. Mejl med banker. Mejl med mäklare. Möte med banker. Möte med mäklare. Budgivning. Och till sist: påskrivning av köpebrev.
Sommarens första semestervecka blev inte som det var tänkt, den blev både mer intensiv och mer lärorik än jag någonsin hade räknat med.
När jag såg lägenheten visste jag att den var min. Efter att ha fått med sambon på en andra visning fick vi veta att vi bara hade 24 timmar på oss att meddela om vi ville vara med i budgivningen – och vi fick panik.
Jag frågade de vuxna i min familj (det är alla utom jag) vad man ens behöver ha ordning på för att kunna gå på en budgivning. Vad gör man på ett bankmöte, vad är ett lånelöfte, hur beter man sig på en budgivning? Vad betyder räntemarginal? Vad är det ens man ska förhandla med banken om?
”Var det inte din tidning som hade en artikelserie om att växa upp?”, frågade min pappa.
Då slog det mig: det var ju exakt de här frågorna jag och kollegan William ställde varandra den kväll vi jobbade ihop och idén till hans serie ”Konsten att växa upp” föddes.
Jag hittade artiklarna och fick svar på i runda slängar 0,2 procent av de frågor som susade runt i huvudet. Genom att sambon och jag (väldigt) oförberedda slängt oss rakt in i bostadsaffären var det en hel del svar vi redan hunnit få, oftast genom att blotta hur pinsamt opålästa vi var.
Tur att kundtjänst är just det, och att ingen vi pratade med genom hela processen gjorde något annat än att vänligt och redigt svara på alla våra frågor, hur blåsta de än var. Med ett artigt leende upprepade de långsammare varje gång vi avbröt med ”förlåt, vad sa du nu?”
När vi väl satt där med en vunnen budgivning var det som om de senaste dagarnas hyperfokus rann rakt ut på golvet.
”Din underskrift ser lite konstig ut”, sa sambon när jag darrhänt skrev på ett papper.
”Jag stavade fel på vår adress, det där ska vara ett B”, sa jag till mäklaren.
”Jag skrev mina namn i fel ordning på min mejl, förstår du pilarna här?”, sa sambon.
Dagen efter fick en stackare från mäklarfirman ringa och ta våra uppgifter en gång till. ”Jag har lite svårt att tyda vissa saker”, sa hon.
Sedan råkade jag kladda anteckningar på ett papper som jag absolut inte fick kladda på när vi skulle skriva på köpeavtalet.
”Vad bra det har gått”, sa en uppgiven sambo när allt var klart. Men äh, läggan blev ju vår. Och vi har lärt oss massor om banklingo och träffa-mäklar-vett-och-etikett.
Det blev en crash course i vuxenhet.
