SÖK
MENY
Har någon tänkt på hur många det är som cyklar här i stan? De har cyklar med häftiga däck, utrustade med växlar och all världens rackerier. Inte bara cyklar utan också elsparkcyklar och andra liknande transportmedel susar fram på våra gc-vägar. Men nästan alla har de en sak gemensamt, de saknar ringklocka. Många cyklar saknar också stänkskärmar, men det är mindre relevant i det här sammanhanget.
Utöver cyklister kan man stöta på en och annan joggare och så oss tanter med hund. Vad gäller tanter så har de inte ögon i nacken. Och hundarna tar sig ofta fram som segelbåtar i motvind, på kryss. Från sida till sida springer de och snusar, men går snällt (ganska snällt) i kort koppel vid möten.
Men så plötsligt har man nånting susande förbi sig, helt nära, bakifrån. Cyklarna och deras gelikar hörs inte, så man rycker till och tittar var man har hunden. Gudskelov snusande på en tuva vid sidan av vägen, rätt sida. För vad hade hänt om hunden plötsligt hade fått för sig att den mest intressanta grästuvan fanns på andra sidan vägen och kopplet hade dragit omkull cykeln eller elfordonet?
Det har varit nära ögat ett par gånger, så numera går den här tanten litet sidlänges, med sikt både framåt och bakåt för att inte orsaka brutna armar och ben på den stackars cyklisten. Det vill man ju inte.
Så snälla ni som tillverkar cyklar och liknande fordon för framfart på gc-vägarna, utrusta dem med en ringklocka! Det kan inte kosta så mycket. Vi tanter med hund skulle känna oss mycket tryggare om vi kunde höra ett pling när någon närmar sig bakifrån. Och jag är övertygad om att alla vuxna cyklister skulle använda ringklockan för att inte riskera armar och ben när de susar förbi. Eller hur?Skolorna kunde tipsa eleverna om klockan.
En annan sak vi tanter (Ines matte och jag) har funderat på är att det ibland skulle vara skönt att kunna sitta ner en liten stund när man har kämpat sig uppför långa backar, till exempel från Slemmerns strand upp till spånvägen ovanför Östernäs. En vanlig parkbänk skulle knappast överleva länge, men vid Södra Lillängen finns avkapade stubbar att sitta på. De är stadiga och så tunga att ingen, åtminstone inte hittills, har kommit på tanken att välta dem eller rulla iväg med dem. Mera av den sorten, tack.
Vi har så vackra gångvägar som lockar till långpromenader. Det är bara sittstubbarna som saknas.
